Årets upplaga av Finnmarksturen var, trots att man tagit bort den jobbiga backen upp till slammdammen i början, en ganska jobbig historia. Det hade regnat en hel del i Ludvika vilket gjorde vissa partier tungtrampade och surhålen var fler och större. Vinnartiden var 13 minuter långsammare än förra året vilket säger en del om förhållandena.

Själv klämde jag till med ett nytt personligt rekord med nästan 13 minuter och knep 22:a plats i H30-klassen. Jag hade räknat med att behöva köra på ca. 4:45 för att ta poäng, men den tunga banan gjorde att mina 4:55:27 räckte för att inkassera fyra nya poäng i Långloppscupen. Lite pulsdata finns i träningsjournalen här: FMT 2009

Trots att jag hade min väggning i Mörksuggejakten i färskt minne så gick jag ut riktigt hårt. Som tur är kom jag ikapp Henrik Dahlberg efter en knapp timme och insåg då att det var dags att vrida ner tempot ett snäpp om jag ville komma i mål. Henrik försvann utom synhåll i en lång utförlöpa och jag sänkte pulsen några procent. Precis som i Rättvik drabbades jag av kramp, men denna gång smög den sig på lite försiktigt efter 2:20, 3:45 och 4:25. Alla tre gångerna kunde jag ”bota” mig med en gel, lite extra vatten och några minuters lugnare körning.

Mellan första och andra kontrollen låg jag helt ensam. Några hundra meter framför mig hade jag en grupp om 6-7 åkare med bland annat Lars Olsson från OK Hammaren. Jag var lockad att försöka jaga ikapp, men jag var rädd för att förta mig och körde därför vidare i mitt eget tempo. Jag satt och väntade på att gruppen framför skulle försvinna utom synhåll och på att nån skulle komma bakifrån som jag kunde hänga på. Tyvärr blev det varken eller, och med facit i hand borde jag jagat ikapp för att kunna ligga på rulle.

Några mil senare kom jag ikapp en ganska trött Lars som hade tvingats släppa ”sin” grupp. Vi hjälpte varandra till och från några gånger under loppet av en timme eller så, men efter sista kontrollen var jag lite starkare och lyckades skapa en lucka som sen växte långsamt in mot mål.

Under loppet lyckades jag vurpa två gånger. Först vurpan skedde i låg fart ute på myren där de flesta tvingades gå. Jag landade mjukt och blev varken skitigare eller blötare än jag redan var. Den andra vurpan var mindre trevlig. Med nån kilometer kvar är det ett par steniga utförslöpor i skogen. I hög fart lyckades jag sätta framhjulet på fel sida om en hal sten och drog i backen ganska hårt. Tur i oturen så landade jag inte på någon uppstickande sten, men ont gjorde det i alla fall. Konstaterade dock snabbt att varken jag eller cykeln var trasiga, så jag var ganska snabbt uppe i sadeln igen. De tre åkare som innan vurpan hade legat framför mig, och som jag trodde jag skulle kunna tvåla dit sista biten in mot mål, hade dock hunnit försvinna utom synhåll.

Jag körde hela loppet med min gaffel, en RockShox SID Race, i ”låst” läge. Jag har under sommaren blivit mindre och mindre nöjd med köpet av denna gaffel, och inför nästa säsong blir det nästan säkert en ny gaffel. Synd att man inte är snabb nog för att kunna bli sponsrad.

I morse vaknade jag hungrig trots att jag drog i mig en pizza, en burk Ben & Jerrys glass och några Delicato-bitar när jag kom hem till Gävle igår kväll. Då hade jag också hunnit äta maten som bjöds efter Finnmarksturen plus en massa godis i bilen. Förutom lite stelhet så känns kroppen riktigt bra idag, så pass bra att det förmodligen blir ett pass innebandy ikväll.

Bilden tagen av jronbike på HappyMTB. Länk till hans Picasa-album: FMT 2009

De som följt min träningsjournal vet att jag haft problem med konstiga smärtor i benen till och från under sommaren. Jag trodde det var en nervretning i ländryggen som var orsaken, men trots behandling så har problemen kommit tillbaka i flera omgångar.

Det kändes inte helt 100-procentigt i benen och ryggen när jag cyklade till jobbet i morse, så jag bestämde mig för att försöka få en tid hos en kiropraktor under dagen. Efter ett tips av ”Gary H” på HappyMTB så ringde jag till Niclas Carlson, och som av en händelse fanns det en återbudstid efter lunch.

Efter att ha lyssnat på min berättelse, ställt en massa frågor och böjt och vridit på en bunt kroppsdelar så presenterade Niclas en ny teori om vad som var fel med mig. Enligt honom så har jag överansträngda höftböjarmuskler samt en stel bröstrygg, och detta kunde tydligen förklara mina smärtor.

Allt han sa lät vettigt, men som okunnig är det svårt att veta vad man ska tro på. Jag köpte i alla fall hans teori tills vidare och har påbörjat behandling för att komma till rätta med problemen. Det är återbesök på onsdag, vi får väl se om det känns nå bättre då.

När jag kom hem efter jobbet så visade det sig att mina nya innebandyskor äntligen hade dykt upp. Jag beställde dom från Millet Sports i England för ungefär tre veckor sen eftersom ingen affär i Gävle hade hunnit få hem några Asics-skor än. Förra säsongen köpte jag ett par Asics Gel Blast 2 som jag var mycket nöjd med, och när jag såg att Asics hade släppt en uppföljare (Gel Blast 3) så väcktes ha-begäret.

Här är förra årets trotjänare och årets inköp:

Grundkonstruktionen verkar vara nästan identisk, och det enda som verkligen skiljer är det kosmetiska. Det ska bli intressant att prova de nya skorna och se om jag känner nån skillnad.

Enligt nån recension på nätet så skulle de nya skorna vara lite lättare än de gamla, men efter en kontroll på min köksvåg så verkar det inte stämma. Mina något nötta Gel Blast 2 väger 731 gram och de sprillans nya Gel Blast 3 väger 748 gram.

Idag ramlade jag under en gräsklippare.

Förutom städandet av ansiktet så passade jag på att städa lite i lägenheten, städa lite på datorn och sätta ett personligt rekord vid Testebovallen. Dagen har med andra ord varit ganska bra.

Imorgon blir det vilodag och på tisdag ska jag åter igen försöka träna innebandy. Jag hoppas verkligen jag slipper få ont i benen som jag fått de två senaste innebandypassen för på onsdag är det Gästrikecup-tävling vid Skidstavallen. Går allt som planerat så blir det sen ett lugnt innebandypass på torsdag och därefter ska jag ladda ordentligt inför Finnmarksturen på lördag.

Idag stod det distansträning på schemat. SMHI hade lovat bra cykelväder, men som vanligt hade de fel. Allt från stekande sol till kyligt regn hann jag med att uppleva under de 13 milen jag avverkade.

Det finns inte så mycket att skriva om passet förutom att jag höll på att bli överkörd av ett blindstyre utanför Willys i Hemsta. Tack vare effektiva bromsar (Avid Juicy Ultimate) och lite tur blev det bara en lätt touch, men inte ens det märkte gubben. Med adrenalinet sprutandes ur pannan cyklade jag efter honom in på parkeringen och förklarade mitt missnöje med hans sätt att framföra sitt fordon. Gubben, som till råga på allt hade keps, lät dock uppriktigt ledsen och bad så mycket om ursäkt. Jag hoppas han har bättre kolla på cykelbanan nästa gång det är dags att ge sig ut med bilen.

Precis som för två veckor sen stannade jag till vid kiosken i Marma och fyllde på med glass, sportdryck och lite choklad. Passade på att fråga om de hade hittat några glasögon, men som väntat var de borta. Det blir till att beställa nya från Cyclecomponents eller Chain Reaction Cycles.

Här kommer lite bilder från dagens tur:

Vägen mellan Långsand och Gårdskär.

Glatt självporträtt.

Är det ett UFO?

Det blev mycket grusväg, som vanligt på mina distanspass.

Någonstans mellan Karlholm och Marma.

Upplandsleden mellan Marma och Älvkarleby.

Fallen i Älvkarleby fotograferade från Laxön.

Lite siffror för passet finns i träningsjournalen.

Gävle är ganska platt och några längre backar är svårt att hitta. Med tanke på hur många (långa) backar som Finnmarksturen bjuder på så är backträning något vi Gävlebor saknar.

För att råda bot på detta underskott av backträning så bar det därför av mot Ockelbo i förrgår för att nöta höjdmeter kring Mårtensklack. Jag och Magnus ”Gaastra” Eriksson åkte med Niklas Magnusson upp till Brattfors där vi parkerade bilen. Sen bar det av uppför på Gästrikeleden. Magnus hade bra koll på var vi skulle cykla för att få maximalt med höjdmeter i benen och guidade oss runt på en blandning av grusväg och stig.

Bland annat körde vi en riktigt trevlig bit av Gästrikeleden som var en stig med en nästan 10 minuter lång kontinuerlig stigning. Magnus och Niklas utmanade mig att köra den en gång extra medan de pustade ut, och andra gången jag nådde toppen brände det skönt i låren. Bilden här bredvid är från högsta punkten på det stigpartiet. Sen blev det grusväg i hundra meter innan sista stigen upp mot Mårtensklack tog vid.

Efter en kort paus vid vindskyddet på toppen så fortsatte vi nedför en ganska brant backe som bitvis var i läskigaste laget för en fegis som mig. Sen blev det en riktigt härligt sugande uppförsbacke på grusväg. En sån där som det finns oändligt många (tycker man) på Finnmarksturen. Jobbig men bra träning! Klicka här för en kartbild över turen.

När turen led mot sitt slut och krafterna började tryta för Magnus och Niklas avvek jag och körde Gästrikeleden ut till 272:an. Precis efter att jag passerat järnvägen lyckades jag riva upp ett rejält hål i däcket på en vass sten eller kvist. Jag försökte förgäves få latexgeggan att täta hålet, men det visade sig snabbt att hålet var alldeles för stort.

Det blev till att stoppa i en slang för att kunna ta sig vidare. Resten av turen åkte jag runt och funderade på vad jag skulle göra för att slippa dylika missöden på tävling. Jag hade hört många säga att Supersonic-däcken hade känsliga sidor, men jag trodde inte de var så känsliga. För att slippa den här typen av punkteringar får jag nog antingen stå ut med högre vikt på däcket eller en mindre luftkammare.

Väl ute på 272:an så stannade jag till och fikade vid Medskogssjön innan jag fortsatte mot Högbo. Därefter blev det vägen från Östanbyn över skogen till Bäck och sen vidare hemmåt mot Sätra.

Det blev 3h23m effektiv cykling med ganska många avverkade höjdmeter. Här är notisen i träningsjournalen.