Jag satt ett tag och funderade på om jag skulle ha en positiv eller negativ rubrik till det här inlägget. Alternativet var ”Sega ben och sega växlar”.

Dagens träningsplan innehöll långa intervaller vid Testebovallen, men redan på vägen dit kände jag att benen var sega. När jag på första intervallen försökte trycka på uppför Sanatoriebacken så hände precis ingenting förutom att växlarna hoppade. Istället för att pressa kroppen och växlarna i onödan så fick det bli ett teknikpass istället.

Efter lite snurrade vid Testebovallen och Skidstavallen så åkte jag bort till Scoutstugan och körde i backen där (vi var där på ungdomsträningen i måndags). Det är en kort och stenig uppförsbacke följt av en nedförsbacke som avslutas med en rotig brant. Efter en handfull försök lyckades jag till slut köra hela sträckan utan fotisättning. Det blev till slut tre varv i rad utan fotisättning och då kände jag mig nöjd och styrde hemåt.

Ytterligare en positiv nyhet är att jag tror mig veta vad som är fel med växlarna. Det är helt enkelt dags för nytt hölje och ny vajer till bakväxeln. Lite orutinerat att inte lista ut det tidigare, men växlingarna har gått så lätt att jag aldrig reflekterade över att det kunde vara det som var problemet.

För att försöka komma till rätta med mina rygg- och benproblem var jag idag och besökte Nichlas Bergqvist, en sjukgymnast som jag blivit tipsad om av Claes ”Föredetting” Engström. Efter att ha lyssnat på min historia och klämt lite på ryggen så fick jag en preliminär diagnos och några förslag på vad jag kan göra.

Den preliminära diagnosen är att jag lider av två mindre problem, dels en förskjuten kota och dels en halvdålig disk. För att få lite mer klarhet i detta ska jag försöka tjata mig till ett nytt röntgen-besök av min husläkare. Helst skulle jag ha en magnetröntgen, men att få till en sån när jag inte (just nu) har ont skulle tydligen vara svårt.

En av sakerna Niklas konstaterade var att jag inte utnyttjar magmusklerna på rätt sätt, vilket får till följd att jag överbelastar ryggmusklerna. Dragband, pilatesboll och bättre kroppshållning ska förhoppningsvis hjälpa mig med det problemet. Sen visade han mig också en bra övning för att stretcha höftböjarna, något jag alltid haft svårt att göra.

Jag tog en rejäl diskussion med min rygg igår kväll. Den har jävlats med mig alldeles för mycket de senaste månaderna och nu är det dags för den att sluta gnälla och HTFU.

Tyvärr var det som att diskutera med en vägg och den vägrade lyssna på mina argument om hur förträffligt roligt det skulle vara att köra Ränneslättsturen i helgen. Trots att jag tog Voltaren och Alvedon innan jag lade mig så vaknade jag med en ond rygg i morse.

Istället för ett besök i Eksjö får det bli rehabträning och formputsning istället. Mörksuggejakten ska jag banne mig inte missa så nu på förmiddagen har jag kört lite spikmatta. Inte för att jag verkligen tror att det hjälper men jag är lite desperat och det lär knappast skada. Imorgon ska jag till en sjukgymnast jag blivit tipsad om (Nichlas Bergqvist) för att se om han har några nya förslag på hur jag kan betvinga min rygg.

Idag var jag och sambon ut till Limön några timmar mitt på dagen och åt en trevlig picknick. Jag smorde in de mest utsatta kroppsdelarna med SPF30 solskydd, men ryggen hoppade jag som synes över. Orutinerad som jag är valde jag den tunnaste vita T-shirten jag äger, plus att jag gick med bar överkropp ett tag. Smart? Inte ett dugg!

Nu på kvällen har jag varit i Järbo och kört träningstävling med Christian Person, Jesper Hjortsberg, Emil Linde, Pelle Sjudin och Björn Boström. Egentligen hade jag tänkt köra tre varv, men ryggen började stelna till och protestera under andra varvet så jag nöjde mig med två varv. Notisen i träningsjournalen finns här.

Järbo bjuder på en väldigt omväxlande bana med en härligt lång slakmota som startbacke, en del stenhällar med några trixiga passager, en bit platt grusväg samt en hel del stökig stig. Min akilleshäl är att jag helt saknar flyt i åkningen på stökig stig. Trots att jag verkligen tar i så går det för långsamt, och dessutom så spänner jag kroppen så att jag blir trött i (framförallt) ryggen.

Tävlingsreferat

Jesper och Pelle gled sakta ifrån mig och Emil uppför startbacken. Väl uppe på stenhällarna visade både Emil och Björn att jag är löjligt långsam när det är tekniskt svårt. Trots att jag kört lite extra teknikträning de senaste två veckorna så flög de ifrån mig. För första gången cyklade jag dock hela vägen uppe på stenhällarna (har förut sprungit förbi den lilla träbron), så teknikträningen har inte varit förgäves.

Resten av första varvet körde jag jämnt med Björn. Emil hade det lite tungt idag så jag kom ikapp honom vid sista utförsbacken innan varvning. I slutet av startbacken på andra varvet gick jag om Emil och försökte jaga ikapp Björn. Tyvärr hann jag inte så långt innan jag började känna mig stel i ryggen. Sist ryggen protesterade fick jag bensmärtor några dagar senare och tvingades till ett träningsuppehåll. Jag vågade därför inte chansa utan tog det lite lugnare resten av varvet och klev därefter av.

Förutom ryggproblemen så kändes det riktigt bra idag. Kroppen svarade ganska bra när jag pressade den och formen verkar vara i antågande. Bakväxeln strular lite och vill gärna hoppa hur jag än justerar den. Jag ska ta en rejäl titt på den imorgon så att cykeln är i topptrim utifall jag bestämmer mig för att åka ner och köra Ränneslättsturen i helgen.

I förrgår var jag omotiverad och långsam, idag var jag (ganska) snabb och cykelsugen som tusan. Det svänger om mitt liv!

Fortfarande finns det rum för förbättring både vad gäller motivation och form, men med tanke på den senaste tidens ryggproblem så kanske det inte är så konstigt. Det som gör att jag ändå orkar kämpa är att när kroppen väl fungerar så går formen snabbt åt rätt håll.

Kovändning

Idag kände jag mig som en blekfet och långsam medelmåtta trots en alkoholfri midsommarafton. Motivationen att köra hårt och länge fanns helt enkelt inte och som grädde på moset gjorde vinden sitt bästa för att få mig att känna mig långsam.

Egentligen är det jätteroligt att cykla, men när jag inte vet om benen helt plötsligt ska börja krångla så känns det tungt att pressa sig själv. Det är som om jag för varje steg framåt också tar (minst) ett steg bakåt.

Som ni kanske sett i bloggen och träningsjournalen så har jag tränat teknik lite mer än vanligt den senaste tiden. Bland annat har jag varit vid Hilleklack ett par gånger och utmanat stenblocken. Jag tror mig ha hittat den lättaste vägen, men det är två passager som skrämmer mig. Den ena är ett ”gap” mellan två stenar där man absolut inte vill ramla åt fel håll (långt ner, hårda stenar), den andra är ett ”trappsteg” där jag oroar mig för en OTB. Gapet har jag ännu inte vågat mig på, men trappsteget gjorde jag ett försök med i onsdags. Trappsteget vann den fösta duellen, men bara med knapp marginal. Snart så…

Lidl levererar igen. Inklämd mellan billigt toapapper och billig hundmat hittade jag en ny cykeltvätt-favorit: W5 Multi-purpose degreaser.

Jag har förut kört med YES Power Spray för rengöring av drivlinan och andra detaljer, men den är ganska dyr och kanske lite väl aggressiv. W5 Multi-purpose degreaser verkar fungera lika bra mot gamla oljerester och annan skit som YES, men den kostar mindre än hälften så mycket per liter. Att den dessutom luktar godare och är mindre aggressiv gör den till ett självklart val.

W5 Multi-purpose degreaser

Idag kördes Gästrikecupen vid Rönnåsen utanför Ockelbo på en väldigt rotig och stenig bana med gott om höjdmeter som Jimmy Stenhammar hade lagt. Banan var fantastiskt rolig men passade mig inte alls, och när det dessutom började regna samtidigt som vi startade så blev det jobbigt för mig.

För att göra en lång historia kort:

• första backen var längre än jag trott (kom för sent för att provköra banan) så jag gick mig ganska stum där
• alla stenar och rötter gjorde det näst intill omöjligt att återhämta sig, ”trampa ur” benen, dricka eller sträcka på ryggen
• regnet tilltog och gjorde banan rejält hal under andra varvet
• jag var livrädd i alla utförslöpor och spände mig som en galning
• efter 1.5 varv tog banan ut sin rätt och min rygg började protestera högljutt
• efter 2 varv klev jag av
• som ”straff” för att inte fullfölja körde jag upp till toppstugan tre gånger

Det känns surt att inte kunna fullfölja, men ryggen gjorde så ont att varje tramptag var en pina på slutet av andra varvet. Min dåliga teknik gör att jag på en sån här bana spänner mig som en galning hela tiden.

Dagens ungdomsträning rann ut i sanden eftersom inga ungdomar dök upp i det tråkiga vädret. Det var väldigt nära att jag åkte raka vägen hem, men i sista stund tog jag mig i kragen och drog till Skidstavallen för lite teknikträning.

Jag är en solskenscyklist som inte gillar när det är tekniskt svårt, så det kändes lite främmande att försöka cykla i ett stenröse när regnet vräkte ner.

Det blev inga vurpor och jag lyckades faktiskt ta mig igenom stenröset åt båda hållen några gånger, men smidigt och graciöst var det inte. Kände mig mest som en flodhäst på styltor när jag halkade fram bland stenarna. Skoj var det dock och förhoppningsvis betalar det av sig nästa gång jag stöter på hala stenar.

Även noshörningar är smidigare än mig

Min sambo påpekade att jag var ovanligt varm så jag kollade kroppstemperaturen. 0.6 grader över normal mitt-på-dagen-temperatur utan att känna mig ett dugg sjuk. Vad är det för djävulskap på gång nu då?