Övermodig och klen

Idag var jag klen – riktigt ordentligt klen. Inte fysiskt klen, tvärt om kändes kroppen bättre än någonsin, utan mentalt klen. Istället för att bita ihop när det gick mig emot så vek jag ner mig. Besvikelsen är svår att klä i ord.

Jag hade inför dagens SM-tävling satt topp-10 som mål. Det var ett lite övermodigt mål, men utan koll på konkurrenterna så var målsättningen en ren gissningslek. Nästa gång jag kör XC på den här nivån vet jag lite mer om vad som krävs för att lyckas.

Innan start gav både Johan Östblom och Pelle Sjudin mig en del tips om taktik och vad jag kunde förvänta mig av loppet. Tack så mycket! Jag vill också passa på att tacka Håkan Linde som efter mycket letande lyckades hitta en kommissarie som sa att det var OK att köra utan klubbkläder (jag har inga).

En bild lånad från Per Kumlins blogg. Jag är åkare nr 521 i mitten.

Tävlingsreferat

Jag startade i tredje och sista led eftersom jag inte körde gårdagens tempo-lopp. På startrakan körde jag upp mig några platser utan att ta i så mycket och låg någonstans runt 18:e plats (av 29 startande) in på första stigpartiet. Det var lite köbildning i början och jag hamnade bakom Johan Östblom de första 5 minuterna. Det gick inte jättefort men det bildades ändå en lucka bakom mig vilket stärkte mitt självförtroende ordentligt.

Johan tyckte nog också att det gick lite långsamt så vid första lite längre uppförsbacken försökte han passera några åkare. Tyvärr strulade hans växlar (chainsuck) och han fick istället stanna till för att fixa problemet. Själv plockade jag en åkare i backen och ytterligare tre(?) åkare på tallhedarna halvvägs in på varvet. Pulsklockan visade då 98% och jag kände hur mjölksyran började bränna i låren.

Tre fjärdedelar in på varvet, efter en snabb nedförsbacke, hände det som inte får hända – jag satte mig så hårt på sadeln att den ändrade vinkel. Jag har haft problem med detta förut men trodde jag hade fått bukt med problemet. Jag gjorde ett snabbstopp och lyckades med handkraft böja tillbaka sadeln. Detta höll dock bara en liten stund, och i början på andra varvet var det dags igen. Denna gång plockade jag dock fram multiverktyget och skruvade åt ordentligt.

Jag försökte hålla modet uppe trots att jag nu fick jaga ikapp betydligt långsammare åkare, men när jag i en uppförsbacke halvvägs in på andra varvet fick chainsuck så kollapsade min motivation totalt. Istället för att bita ihop så vek jag ner mig och klev av. Jag förstår fortfarande inte riktigt vilken beslutsprocess som fick mig att ta det beslutet, men jag vet i alla fall att jag nästan direkt började ångra mig.

Att ge upp så här lätt är inte likt mig och det är absolut en ovana jag inte vill lägga mig till med. Långlopp handlar mycket om att bita ihop och kämpa vidare även när det går tungt, så den mentala biten måste fungera om jag vill kunna nå bra resultat.

Nu ska jag sova på saken. Kanske har jag några svar på mina egna funderingar när jag vaknar imorgon.