I lördags passade jag på att dra nytta av det tillfälligtvis fina vädret och styrde cykeln mot Hemlingby, för vidare transport mot Älvkarleby på Gästrikeleden och Upplandsleden. Några kilometer in på milspåret i Hemlingby körde jag omkull och slog i både knä, höft, axel och hjälm. Största smällen tog knät som fortfarande är ömt, men jag kunde trots det fortsätta cykla.
Även om knät protesterade lite under resten av turen så var det självförtroendet som satte flest käppar i hjulen. Tydligen hade jag tappat självförtroendet i fallet, och utan självförtroende så blev det stört omöjligt att passera de lite mer tekniska partierna utan att sätta ner fötterna. Skillnaden var som natt och dag.
Tror jag får ge mig ut och leta efter mitt cykel-självförtroende, för utan det lär det inte gå så fort i skogen i framtiden.