Igår, efter mitt första fullfartsvarv vid Testebovallen, började jag så smått planera ett blogginlägg med titeln ”Kattastrof”. Det var medvetet felstavat för att ge mig chans att berätta om både min dåliga form, och om vår katt Hedvig som vi tyvärr fick sända till katthimlen förra fredagen.
Jag snurrade runt lite planlöst i 45 minuter medan jag tänkte på betongbenen och hur jag skulle bli av med dom. Hann med att kolla snöläget vid Skidstavallen (många stigar ok, men ena E4-backen var oframkomlig) och ta en sväng förbi Hille IP (där jag träffade på Håkan Linde). På väg hem rullade jag förbi Testebovallen igen och då var Magnus ”Gaastra” Eriksson där. För att göra en lång historia kort så fick Magnus mig på bättre tankar och jag började sätta min prestation i lite perspektiv. Det är dumt att förvänta sig topptider vid första egentliga skogspasset för säsongen.
Idag tänkte jag följa med Jesper Hjortsberg till Falun för att köra en träningstävling på Jungfruberget. Jesper blev dock krasslig så det fick bli träning på hemmaplan istället. Vädret var fantastiskt så jag gav mig ut på ett distanspass söder om stan. Efter 10 minuter, på banvallen vid Järvsta, kom jag ikapp en LVG-cyklist som låg i bocken och såg ut att pressa ganska hårt. Tävlingsdjävulen i mig vaknade genast till liv och jag blåste om i närmare 40 knyck i den svaga uppförsbacken.
När jag passerade såg jag att det var en tjej, men det spelade inte så stor roll. Man kan ändå inte slå av på takten efter en kränkning eftersom det visar på dålig respekt för sporten. Jag behöll därför trycket på pedalerna och susade vidare med en pulsklocka som ilsket blinkade ”94%” (av maxpuls). Distanspass och över 90% puls är en dålig ekvation, och eftersom kroppen kändes pigg beslutade jag mig för att köra snabbdistans istället och fortsatte mata på några procent under tröskelpuls. Det blev 2 timmar med riktigt bra fart innan jag fick slut på energi. Till skillnad från tidigare pass i år så fanns viljan och orken att pressa hårt både uppför, nedför och på platten. Det gav mig en riktigt härlig déjà vu känsla, därav titeln på det här inlägget.
Efter snabbdistansen så rullade jag ur benen riktigt ordentligt och passade bland annat på att reka Åbyvallen. Hela förra årets bana är snöfri sånär som på 30 meter. Tyvärr ligger det 4 eller 5 träd över stigen, bland annat en jättegran. Eftersom det finns så mycket stigar överallt går det säkert att skarva ihop en bra bana ändå. När jag passerade Tolvfors på vägen hem träffade jag på ett gäng som skulle ut på en Happy-Fika-Tur. De såg ut att njuta i det härliga vädret.