Jag gillar att cykla när det är varmt och soligt, så mentalt var jag slagen redan innan start eftersom det var kallt och mulet. Regnet höll sig dock borta, och min nyinköpta vindjacka visade sig fungera ypperligt. Jag valde att köra utan benvärmare, ett beslut jag inte behövde ångra. Det kanske är dags att revidera min inställning till cykling i tråkigt väder?
När starten gick försökte jag hålla mig ganska långt fram utan att spränga mig i den inledande stigningen. Jag väger fortfarande för mycket för att vara riktigt snabb uppför, men det är viktigt att ha snabba åkare runt sig när man når banvallen. Det är en svår balansgång, men det känns som om jag lyckades ganska bra.
Ute på banvallen kom jag ikapp Jesper Hjortsberg som hade gått över styret i skogen, slagit sig lite och vridit styret snett. Han var dock snabbt ikapp och om mig, men jag höll honom inom synhåll fram till ”fårhagarana”. Där började det gå tungt för mig, och i den efterföljande branta stigningen (grusvägen med tvärgående galler) gick jag på rött men blev ändå lätt omkörd av Emmy Thelberg. I det efterföljande skogspartiet gick det VÄLDIGT långsamt för mig och ryggen började göra ont.
När jag kom ut på nästa grusvägssträcka kom det ikapp en kille som jag lyckades ta rygg på. Det gick inte jättefort, men jag lyckades samla mig lite mentalt. Efter några minuter kom ett gäng åkare ikapp oss, en dam och tre killar varav två bråkade om vem som skulle dra. Det var lite komiskt att se när den ena flippade ur totalt och spurtade iväg som en galning och körde slalom på vägen för att försöka skaka av sig killen bakom. Vi körde ihop ganska länge och farten var stundtals riktigt bra.
Precis när man går från asfalt, över en spång och uppför en liten brant in i skogen så fick några i gruppen stopp. Jag sprang förbi dom och gjorde sen ett ryck i skogen eftersom jag hade siktat Jesper Hjortsberg framför mig. Trodde han var mentalt trött och hoppades att vi skulle kunna köra snabbt tillsammans. Det visade sig dock att han hade svårt med andningen och ont i benen, så jag jagade vidare.
Jag lyckades hitta ”andra andningen” och körde riktigt bra ett tag. Kom bland annat ikapp och om Emmy Thelberg, och fick sen häng på ytterligare några snabba killar. Tyvärr lyckades jag tappa snabblåset till kedjan i ett stökigt skogsparti och det tog mig hela 3:57 att komma igång igen eftersom kedjan hade trasslat in sig rejält i både växel och vevparti. Vilken tur att jag hade köpt extra snabblås på lördagen, annars hade jag tvingats bryta tävlingen.
Efter stoppet så försökte jag ta igen en del förlorad tid, och det gick faktiskt ganska bra ett tag. Jag plockade åkare efter åkare och kände mig ganska stark. Tyvärr drog jag på mig rejäl kramp strax efter den tekniska zonen vid Slättås efter 64 km och tvingades stanna till och massera låren och gå en bit.
När väl krampen släppt kunde jag fortsätta, men nu med betydligt lägre intensitet. Jag kände mig fortsatt stark, men så fort jag tryckte på kom krampkänningarna tillbaka. Fick sällskap av två andra killar som knorrade lite över att jag inte hjälpte till att dra, men jag vågade helt enkelt inte. När vi till slut kom in på asfalten med någon kilometer kvar gick jag upp och drog, men tydligen drog jag lite för hårt för båda två släppte nästan omedelbart. Sista biten in mot mål passerade jag ytterligare två killar som inte verkade ha några krafter kvar.
Strupen var brant och vidrig precis som förra året, men den kändes i alla fall lite kortare.
Jag kom i mål som 19:e man i H30-klassen på tiden 3:52:50 vilket är 24.3% efter vinnaren. Efter att ha sovit på saken så har jag kommit fram till att jag är nöjd med min insats.