Den långa resan

Det här är historien om min långa resa från sjukligt fet 34-åring till vältränad 38-åring. Jag bjuder också på lite bakgrund till hur jag kunde bli stor som ett hus.

Bakgrund

Som barn var jag lite klädsamt knubbig. Några kilo över idealvikt men aldrig nåt som störde. Möjligtvis hade jag kunnat vara lite bättre på fotboll och bandy om jag vägt något kilo mindre, men jag saknade talang och hade därför ändå inte kunnat göra karriär den vägen.

I tonåren växte jag mer på längden än på bredden och var ett tag både vältränad och ganska nära idealvikt (84 kg på 184 cm när jag mönstrade som 17-åring). Efter gymnasiet drog jag till Uppsala för att plugga. Flytten innebar att jag tappade kontakten med sporten samtidigt som jag bytte morsans hemlagade mat mot billig skräpmat och en och annan öl. Viktmässigt blev året i Uppsala en katastrof då jag lyckades lägga på mig hela 21 kg på ett knappt år (från 87 till 108 kg).

För att göra en lång historia något kortare så gick jag:

• ner 17 kg i lumpen (Norrlandsjägare vid K4 i Arvidsjaur),
• upp en handfull kilon som FN-soldat i Bosnien,
• upp lite drygt 20 kg till 120 kg under 5 år på Ericsson (stillasittande kontorsjobb),
• ner 10 kg under 2 år i USA (skaffade gymkort, personlig tränare och började spela golf).

Tiden i USA blev tyvärr inte vad jag hade hoppats på och när jag kom hem var jag trött, besviken och utan fast anställning. Jag lyckades ändå hanka mig fram, men min redan ansträngda relation till godsaker blev sämre och sämre och omfånget växte i snabb takt. När jag äntligen fick tummen ur och bestämde mig för att gör nåt åt det kroppsliga förfallet visade vågen smått ofattbara 133 kg (2006-01-02).

Vändpunkten

Vändpunkten blev bokstavligt talat en utebliven vändning. Några veckor innan julen 2005 skulle jag spela rinkbandy med några kompisar, men vikten gjorde att jag knappt orkade trampa ifrån i svängarna så det gick mestadels bara rakt fram. Det kändes förnedrande när de andra lätt åkte i åttor runt mig.

En annan starkt bidragande orsak till att jag lyckades uppbringa tillräckligt med motivation var det allmänna välmåendet, eller rättare sagt avsaknaden av välmående. Det mesta är jobbigt när man väger mycket, och jag sov dessutom ganska dåligt och vaknade ofta med ont i ryggen.

Jag fick i samma veva också lite mer struktur i vardagslivet med ett fast jobb. Med struktur är det lättare att lyckas med en långvarig viktnedgång så detta var en viktig kugge i mitt nya lättare liv.

Mjukstart

Jag visste att jag ville gå ner i vikt, men jag visste inte riktigt hur jag skulle gå till väga. Näringslära var ett främmande begrepp för mig, men jag hade via kvällstidningar och webben lärt mig att fullkornsprodukter var bra och att läsk innehöll massvis med energi. Som ett första steg bytte jag därför ut pastan mot fullkornspasta och så började jag dricka äppelcidervinäger till maten istället för läsk. Trots att jag fortfarande åt ganska mycket sötsaker och energität mat (t.ex. pizza) så började vikten sakta gå ner. På fyra månader lyckades jag gå ner 4 kg utan att anstränga mig alltför mycket.

Turbofart

I slutet på april 2006 så fick jag influensa och var däckad i en dryg vecka. Förråden av sötsaker tog snart slut hemma och jag var för sjuk för att gå till affären. Som av en händelse hade jag allt som behövdes för att göra chokladbollar hemma. Några dagar senare när det halvkilo smör jag från början hade var slut så insåg jag äntligen att jag måste göra nåt åt mitt frosseri i sötsaker.

Jag vet inte riktigt hur jag lyckades motstå frestelsen, men från den 1:a maj 2006 till en bra bit in i augusti samma år så köpte jag inte en enda sötsak, godisbit eller glass. Dessutom började jag motionera 3-4 gånger i veckan (18-25 km på cykel i så hög fart jag orkade).

Vikten rasade av mig och på tre månader tappade jag otroliga 21 kg utan att egentligen lida något. När jag idag tänker tillbaka på den där sommaren så fattar jag inte riktigt hur det kunde gå så fort. Jag åt vanlig husmanskost och en del snabbmat och rörde inte på mig extremt mycket, ändå gick jag ner ca. 1.5 kg per vecka.

När hösten kom så började det gå lite långsammare och dessutom kunde jag inte hålla mig borta från sötsakerna helt. Jag lyckades ändå kapa ytterligare 6 kg under 2006 och lagom till min födelsedag i slutet på januari 2007 så visade vågen tvåsiffrigt (99 kg). Jag hade alltså på 13 månader gått ner 34 kg utan hjälp eller någon riktigt strukturerad diet.

Berg-och-dalbana

Efter störtdykningen i början så har min viktkurva sett ut som en berg-och-dalbana i några år. En viktminskning på en handfull kilon har följts av en viktökning på nästan lika många kilon. När jag är motiverad och håller mig borta från sötsaker så går jag ganska lätt ner, men det krävs inte mycket för att jag ska tappa motivationen och då är det svårt att motstå sötsaker, godis och glass. Jag har många gånger funderat över varför jag har en så jobbig relation till sötsaker utan att komma fram till något svar.

Jag har fortfarande ingen lösning på hur jag ska kunna bli långsiktigt viktstabil. Mitt stora problem är att jag har svårt att sluta äta sötsaker när jag väl börjat. Den enkla lösningen är att helt avstå sötsaker resten av livet, men ack så tråkigt det skulle vara. Jag vill kunna unna mig nåt gott då och då utan att behöva oroa mig för om det blir starten på ett längre frosseri. Jag har fått tips om att boken Hjärnkoll på vikten (Martin Ingvar, Gunilla Eldh) kanske vore nåt för mig. Den ligger i alla fall på min att-köpa-lista nu.

Slutmål

Just nu väger jag 83 kg och känner mig riktigt nöjd med min kropp. Utseendemässigt behöver jag inte gå ner nåt mer, men för att kunna vara med och slåss om pallplatser i mountainbike i framtiden så krävs det låg vikt. Jag siktar därför på att försöka skala bort ytterligare en handfull kilon för att på sikt stabilisera mig strax under 80 kg.