Daniel Eriksson

En glädjande nyhet för alla tårtälskare: Tårta gör dig snabb!

Jag var idag hem till min mamma och tjuvsmakade morgondagens morsdagstårta, en smarrig prinsesstårta som hon hade bakat själv. Tyvärr hade jag ingen kamera med mig att föreviga skapelsen med, men bilden här bredvid är väldigt lik.

Som ett direkt resultat av tårtätandet satte jag senare på kvällen nytt personligt rekord på min 7.5 km runda runt Sätra.

Jag kan inte påstå att det kändes speciellt bra när jag sprang. Pulsen var låg, benen kändes kraftlösa och något riktigt löpsteg hittade jag aldrig. Dessutom var det lite kallt och rått ute efter att det regnat under dagen. Fort gick det dock vilket endast kan förklaras av tårtätandet, eller kanske en begynnande toppform. Vem vet!

Att löpsteget kändes konstigt går säkert att förklara med att detta var blott det 4:e passet löpning jag kört i år. Och att benen kändes kraftlösa kan ha något med gårdagens distanspass att göra. Varför pulsen inte ville upp fattar jag dock inte. Kanske tog jag inte i tillräckligt hårt bara?

Ett riktigt modelejon är jag i alla fall i mina X-Socks:

Idag har jag varit och kört Gästrikecup-tävling i Högbo. Det blev 4 varv på en bana som var ca. 500 meter längre än förra årets bana. Man hade lagt till lite mer teknisk stig vilket tillsammans med en del lera gjorde banan ganska svår. Tekniska stigar och lera passar mig inte så bra, men det sägs att träning ger färdighet. Någon gång ska väl även denna gamla hund lära sig sitta, eller i alla fall köra snabbt på svår stig.

Jag bestämde mig för att inte låta tätklungan få någon stor lucka i början så jag höll mig långt framme i starten och gick in på första lilla stigen som trea efter Pelle Sjudin och Jimmy Hammarlund. Pelle gled sakta men säkert ifrån oss, men jag lyckades klamra mig fast på Jimmys hjul.

På stigen efter grusvägen, den som är ganska rak med några få stenpartier, fick Jimmy problem med synen igen och skrek ut sin frustration samtidigt som han halkade av stigen. Jag var helt plötsligt tvåa och fortsatte att ösa på väldigt nära max för att hålla Henrik Dahlberg bakom mig.

Jag fick faktiskt en liten lucka, men halvvägs in på varvet var Claes Engström och en SCK-kille ikapp mig och jag vinkade förbi dom i ett tekniskt parti för jag kände att jag bara skulle hindra dom. Är det nåt jag hatar så är det att känna mig stressad i tekniskt svåra partier, då släpper jag hellre förbi nån åkare. Så fort jag blivit lite bättre på tekniken får jag ta tag i den mentala biten, för att släppa förbi folk utan anledning är dumheter.

Jag varvade som fyra med Henrik strax bakom, och efter några hundra meter åkte jag om SCK-killen som var på väg att bryta(?). Jag höll sen tredjeplatsen varvet ut och öppnade upp en liten lucka till Henrik. Luckan växte sakta vilket kändes skönt, men halvvägs in på tredje varvet kom Johan Östblom som skjuten ur en kanon och blåste om mig. Jag försökte hänga på honom, men mitt dåligt flyt i skogen gjorde att han direkt fick en jättelucka som jag aldrig var i närheten av att täppa till.

Inför sista varvningen låg jag fyra totalt med Pelle och Johan framför mig i min klass, men även Claes före mig i sportklassen. På upploppet spurtade dock Henrik om mig. Hade jag inte haft ett varv kvar så hade jag försökt svara, men istället drack jag lite vatten och malde på i mitt eget tempo.

På sista varvet såg jag Johan framför mig några gånger, och ett tag såg det nästan ut som om jag krympte avståndet. Så fort det blev lite svårkört så tappade jag dock snabbt mot honom. I sista backen innan upploppet lyckades jag först sätta mig så hårt på sadeln att den ändrade vinkel. Några få meter senare så tappade jag kedjelåset, precis som på Långa Billingeracet förra helgen. Eftersom det bara var 2-300 meter kvar till mål så sprang jag sista biten. Jag blev trea i senior-klassen.

KMC-kedjan är väldigt lätt och fin, men om inte kedjelåset vill sitta kvar så är den inte ens värd sin vikt i vatten. Just nu känns det som om det är dags att prova nån annan kedja, eller åtminstone ett annat snabblås.

I brist på bättre fantasi så skarvade jag idag ihop ett halvsnabbt varv vid Testebovallen med några mil grus och asfalt strax under tröskeln. Även om jag inte var jätteinspirerad så ville jag ut en sväng på cykeln, dels för att regnet hindrade mig igår, dels för att dagens lunch blev en riktig kaloribomb (taco-buffé), och dels för att ge mig själv möjlighet att vila imorgon om jag känner för det. På onsdag är det nämligen Gästrikecup-tävling i Högbo, och det vore trevligt att komma dit med pigga ben för en gångs skull. Siffror från passet finns här.

Trots att det var en månad sen jag Stansade mina träningshjul så envisas dom med att släppa ut luft ibland. Idag var det bakhjulet som trilskades vilket resulterade i två kortare stopp för att fylla på luft. Irriterande!

På väg hem träffade jag på ytterligare en kille med Scott Scale som även han hade varit ute och luftat benen norr om stan. Jag tror han sa att han hette Hans och han cyklade runt på en Scale 40 som såg ny ut för året. Tydligen kände han både Pontus J och Claes E, och i sommar skulle han köra Mörksuggejakten och nåt norskt lopp. Scale-maffian i Gävle är nu minst 4 man stark (jag, Magnus ”Gaastra” Eriksson, Erik Sisell och Hans(?)).

En bild säger mer än 1000 ord heter det ju, så här kommer 1000 ord från dagens pass:

Här är två bilder tagna av Lars Nilsson under Långa Billingeracet 2010. Tydligen lyckades jag bränna av ett leende även denna gång, trots att jag befann mig i loppets brantaste backe med åtta brutala mil i benen. Kanske jag i hemlighet älskar uppförsbackar?

Jag sitter och känner mig extra crispy just nu. Har varit ut med ett gäng landsvägscyklister (10-12 stycken) och nött asfalt, och det visade sig att några av dom var jäkligt sega och snabba. I brist på bättre namn kallar jag dom ”Roland Högbergs träningsgrupp”, det är nämligen han som brukar kalla till träningarna via inlägg på Gävle CAs gästbok.

Passet började vid järnvägsövergången i Tolvfors. Vi rullade Lexe-vägen ut till Mackmyra och sen vidare till avfarten mot Bovik på gamla vägen mot Forsbacka.

Det började regna ganska omgående vilket gjorde det svårt att se (jag hade lämnat glasögonen hemma), men det var hyfsat varmt så vi frös i alla fall inte.

Innan vi åkte sas det att vi skulle ta det lugnt ut till Boviksvägen och sen öka lite, detta för att inte skrämma bort nytillkomna åkare. Tyvärr gick det så långsamt att de nästan höll på att skrämma bort mig. Väl ute på Boviksvägen skruvades dock tempot upp betydligt (från 31 till 38 km/h i medelhastighet) och jag tvingades gå på rött långa stunder för att inte åka av rullen. Till mitt försvar körde jag MTB och de andra racer. Jag hade alltså 42/11 som högsta växel, feta däck och en cykel som i sammanhanget nog var ganska tung (8.7 kg, med träningshjulen på).

Folk droppade av en och en under några mil och till slut var vi bara 5 kvar som turades om att ta förningar. Orutinerad som jag är sprängde jag mig nästan på varje förning och hade jätteproblem att komma in på hjul längst bak i ledet varje gång.

Två av killarna körde några motlutsspurter på vägen hem men jag satt aldrig så till att jag kunde gå med. När jag insåg att vi skulle köra Lexe-vägen hem så föddes en diabolisk plan i min (trötta) skalle – undvika förningar fram till vattentornsbacken för att där kränka mina ”motståndare”. Tyvärr hade de andra inga planer på att spurta i den backen, så min spurt blev lika tillfredsställande som en blöt fis.

Efter att ha avslutat passet på samma ställe som det började så trampade jag ur benen lite genom att ta ett halvt varv runt Sätra. Efter en proteinshake och ett snabbt bad bar det av till ICA för att handla lite ostkaka och frukt-smoothie. Gott, kolhydratsrikt och inte alltför jäkla onyttigt heller.

Passet blev lite hårdare än planerat men det känns ändå riktigt bra i kroppen så här i efterhand. Borde nog försöka få in nåt långt och aningen lugnare pass inom kort. Det är nämligen vad Fredrik Ericsson rekommenderat mig att fokusera på för att få ut mer ur kroppen på de kommande tävlingarna.

Dagens runda enligt min GPS:

Idag har det slagits rekord på löpande band. Besöksrekord på hemsidan samt personliga rekord på både 2009 års och 2008 års tävlingsbana vid Testebovallen.

Först såg jag i Google Analytics att min hemsida haft 135 unika besökare igår, vilket är klart mer än de 20-30 som är normalt. Det är framförallt min rapport från Långa Billingeracet som lockat besökare, förmodligen för att jag postade en länk till den på HappyMTB. Snart är kommentarsfunktionen klar så detta kan kallas en riktig blogg.

Jag märkte också att gårdagens återhämtningspass verkade ha fungerat för kroppen började kännas lite småpigg på eftermiddagen. Eftersom vädret bjöd på uppehåll och värme så blev det en sväng till Testebovallen för lite stignötande nu på kvällen.

Lyckades lura med mig Claes ”Föredetting” Engström, och vi jagade varandra så pass bra att jag satt personligt rekord på två olika tävlingsbanor (se här för tiderna).

Claes försökte mörka sin begynnande form med några väl valda kommentarer innan första varvet, men redan efter stora backen insåg jag att han bara försökte luras. Hur mycket jag än öste på kunde jag inte öppna upp någon ordentlig lucka, och så fort det blev lite stökigt så var Claes ikapp mig. Jag tog i så mycket att jag drog på mig både blodsmak och prologhosta och trodde min sista stund på jorden var kommen.

Vi pustade ut i lite drygt 4 minuter och sen tyckte Claes att vi skulle ta ett lite lugnare varv på den äldre tävlingsbanan. Lugnet varade i 25 sekunder fram till stora backen där Claes öste på friskt. Låg på hans hjul större delen av varvet men fick ändå gå på rött för att hänga med. På slutet ökade Claes lite till och när jag försökte spurta om honom upp mot parkeringen så hände inget, förutom att jag började må seriöst illa (mjölksyraillamående?).

Vi avslutade passet med att köra 5:an i Sätra, fast vi körde den gamla sträckningen. Jag har aldrig kört den biten så Claes fick visa. Det var en riktigt trevlig stig i precis samma stil som den vanliga 5:an.

Jag gillar att cykla när det är varmt och soligt, så mentalt var jag slagen redan innan start eftersom det var kallt och mulet. Regnet höll sig dock borta, och min nyinköpta vindjacka visade sig fungera ypperligt. Jag valde att köra utan benvärmare, ett beslut jag inte behövde ångra. Det kanske är dags att revidera min inställning till cykling i tråkigt väder?

När starten gick försökte jag hålla mig ganska långt fram utan att spränga mig i den inledande stigningen. Jag väger fortfarande för mycket för att vara riktigt snabb uppför, men det är viktigt att ha snabba åkare runt sig när man når banvallen. Det är en svår balansgång, men det känns som om jag lyckades ganska bra.

Ute på banvallen kom jag ikapp Jesper Hjortsberg som hade gått över styret i skogen, slagit sig lite och vridit styret snett. Han var dock snabbt ikapp och om mig, men jag höll honom inom synhåll fram till ”fårhagarana”. Där började det gå tungt för mig, och i den efterföljande branta stigningen (grusvägen med tvärgående galler) gick jag på rött men blev ändå lätt omkörd av Emmy Thelberg. I det efterföljande skogspartiet gick det VÄLDIGT långsamt för mig och ryggen började göra ont.

När jag kom ut på nästa grusvägssträcka kom det ikapp en kille som jag lyckades ta rygg på. Det gick inte jättefort, men jag lyckades samla mig lite mentalt. Efter några minuter kom ett gäng åkare ikapp oss, en dam och tre killar varav två bråkade om vem som skulle dra. Det var lite komiskt att se när den ena flippade ur totalt och spurtade iväg som en galning och körde slalom på vägen för att försöka skaka av sig killen bakom. Vi körde ihop ganska länge och farten var stundtals riktigt bra.

Precis när man går från asfalt, över en spång och uppför en liten brant in i skogen så fick några i gruppen stopp. Jag sprang förbi dom och gjorde sen ett ryck i skogen eftersom jag hade siktat Jesper Hjortsberg framför mig. Trodde han var mentalt trött och hoppades att vi skulle kunna köra snabbt tillsammans. Det visade sig dock att han hade svårt med andningen och ont i benen, så jag jagade vidare.

Jag lyckades hitta ”andra andningen” och körde riktigt bra ett tag. Kom bland annat ikapp och om Emmy Thelberg, och fick sen häng på ytterligare några snabba killar. Tyvärr lyckades jag tappa snabblåset till kedjan i ett stökigt skogsparti och det tog mig hela 3:57 att komma igång igen eftersom kedjan hade trasslat in sig rejält i både växel och vevparti. Vilken tur att jag hade köpt extra snabblås på lördagen, annars hade jag tvingats bryta tävlingen.

Efter stoppet så försökte jag ta igen en del förlorad tid, och det gick faktiskt ganska bra ett tag. Jag plockade åkare efter åkare och kände mig ganska stark. Tyvärr drog jag på mig rejäl kramp strax efter den tekniska zonen vid Slättås efter 64 km och tvingades stanna till och massera låren och gå en bit.

När väl krampen släppt kunde jag fortsätta, men nu med betydligt lägre intensitet. Jag kände mig fortsatt stark, men så fort jag tryckte på kom krampkänningarna tillbaka. Fick sällskap av två andra killar som knorrade lite över att jag inte hjälpte till att dra, men jag vågade helt enkelt inte. När vi till slut kom in på asfalten med någon kilometer kvar gick jag upp och drog, men tydligen drog jag lite för hårt för båda två släppte nästan omedelbart. Sista biten in mot mål passerade jag ytterligare två killar som inte verkade ha några krafter kvar.

Strupen var brant och vidrig precis som förra året, men den kändes i alla fall lite kortare.

Jag kom i mål som 19:e man i H30-klassen på tiden 3:52:50 vilket är 24.3% efter vinnaren. Efter att ha sovit på saken så har jag kommit fram till att jag är nöjd med min insats.

Äntligen hemma! Jag hann inte mer än komma ut på motorvägen efter McDonalds-stoppet så hamnade jag i en bilkö in mot Örebro. Vägarbeten och mycket trafik är ingen bra kombination!

Det tog 20-30 minuter innan det släppte vilket kändes som en evighet. När det väl släppte så hann jag säkert gasa i 10 minuter innan vägen korkades igen igen, men denna gång såg jag aldrig någon orsak. Satt fast i en kvart eller så, men sen flöt det på hyfsat till Västerås. Där gjorde jag det fatala misstaget att försöka köra vi Enköping och Uppsala hem istället för via Sala.

Jag hann precis passera sista avfarten ut ur Västerås när jag fick parkera i en milslång bilkö. Kom ca. 15 km på en dryg timme innan jag kunde vända och köra tillbaka till Västerås och därefter hemmåt via Sala.

Funderade på allvar att utnyttja en sån där vändplats för utryckningsfordon med böjliga plastkäppar, men varje gång jag tog mod till mig att styra bilen rakt mot käpparna så var det en massa mötande bilar som kom i 110 knyck. Jag fick snällt vänta till första korsningen innan jag kunde vända. SUCK!

Medan jag satt i bilen och svor åt bilköerna så har tiderna från dagens tävling lagts ut på webben. Jag fick 3:52:50 och en 19:e plats i H30 vilket är en ny bästa-notering. Räknar jag inte helt galet så betyder det 24.3% efter segraren (Jesper Dahlström)

En tredjedel av hemresan efter Långa Billingeracet är avklarad. Sitter nu på en McDonalds strax söder om Kumla och glufsar i mig lite efterloppsmat och funderar på min prestation.

Det har inte lagts upp några tider på hemsidan än, men enligt min pulsklocka åkte jag på 3:53 i år, vilket är 6 minuter snabbare än förra året, men fortfarande runt 25% efter vinnaren. Hade som målsättning att höja min lägstanivå till förra årets högstanivå (~20% efter), så lite besviken är jag. Samtidigt är Billingeracet det lopp som passar mig sämst eftersom det är så mycket teknisk stig.

Får nog sova lite på detta innan jag vet om jag är nöjd eller missnöjd.

Loppet som sådant kommer det en längre rapport om senare, men jag tappade en del tid då kedjelåset försvann efter drygt 2 timmar precis när jag hade kommit in i ”andra andningen” och avancerade genom fältet. Turligt nog hade jag igår köpt extra kedjelås, annars hade jag tvingats bryta. I min iver att ta igen förlorad tid så drog jag på mig riktigt stygg kramp strax efter den tekniska zonen vilket tvingade mig att gå en bit och massera låren lite. Men mer om loppet senare…

Plastraketen (och mina ben) har rastats i backen upp till till toppen, magen har fyllts med något kolhydratsrikt och nu är det dags att vila huvudet så att jag orkar med loppet mentalt imorgon även om det skulle råka vara kallt ute.

Min målsättning i år är än så länge lite luddig, men jag hoppas morgondagen ska ge mig besked om vad jag ska sikta på. Ett mål är dock glasklart, och det är att jag ska höja min lägsta-nivå markant. Förra året var det just i Långa Billingeracet som jag presterade allra sämst. Jag var då 36.2% efter vinnaren utan att ha något direkt att skylla på annat än att jag inte var stark nog.

Hej då macken, vi ses i mörrn!