Idag började jag på ett nytt jobb. Eller nytt och nytt, jag har varit anställd där förut och de senaste två åren har jag jobbat där som konsult. Men nu är jag alltså tillbaka som anställd på Ericsson AB i Gävle.
Jag fortsätter med exakt samma arbetsuppgifter som jag haft som konsult de senaste två åren, vilket innebär en hel del programmering i både C++ och C#.
Förutom bra väder och trevligt sällskap bjöd nyårsafton även på en glad överraskning. När jag ställde mig på vågen på morgonen visade den på lite drygt 88 kilo, vilket betyder att jag gått ner 45 kilo sen jag började banta/deffa för tre år sen.
Trots träningsuppehåll och julmat så har kilona fortsatt rasa av mig vilket känns oerhört skönt. Motivationen är på topp och jag ser verkligen fram mot vad det nya året har att erbjuda.
När jag vaknade i morse visade vågen för första gången sen jag var tonåring en vikt på mindre än 90 kg. Detta är något av en magisk gräns som jag haft väldigt svårt att spräcka. Redan i augusti förra året var jag nere på 90 kg, men sjukdom och brist på motivation satte då käppar i hjulet. Sedan dess har jag varit nere på 90 kg ytterligare två gånger och råkat ut för samma problem (sjukdom och motivationsbrist).
Nu har jag äntligen lyckats och då är det dags att höja blicken mot nästa delmål. Jag ska så snart som möjligt, helst innan min födelsedag den 25:e januari, nå en medelvikt över 7 dagar på mindre än 89.2 kg (2/3 av min vikt den 1:a januari 2006). Just nu ligger min 7-dagars medelvikt på ca 91.1 kg. Jag har alltså en månad på mig att minska min medelvikt med 2 kg.
Slutmålet är att nå 84 kg innan säsongens första tävling (Lida Loop den 7:e juni).
I vissa mindre civiliserade delar av världen mäts kroppsvikt inte i kilogram utan i skålpund. Inom en del sporter, bland annat mountainbike, brukar man kalla utövare som väger mer än 200 skålpund för ”Clydesdales”. Namnet härstammar från en ras av kraftigt bygda hästar som heter just Clydesdale.
Ett skålpund är ungefär 453.6 gram, vilket gör att 200 skålpund motsvarar cirka 90.7 kg. I morse när jag ställde mig på vågen visade den för första gången mindre än 90.7 kg (90.4 för att vara exakt). Det betyder nytt viktrekord för mig som vuxen, och det betyder dessutom att jag inte längre är en Clydesdale.
Nästa viktmål är att komma ner under 90 kg och jag hoppas hinna med det innan nyår. Den 1:a januari är det 3 år sedan jag bestämde mig för att gå ner i vikt, så det vore en trevlig present till mig själv att kunna fira 3-års jubileum samtidigt som jag firar att jag tagit mig ner under ännu en ”magisk” gräns.
Vilken skithelg jag haft! Förlust i innebandy, trasig klubba, två punkteringar, trasig stänkskärm, fläskläpp och datorproblem. Hade det inte varit för det fina vädret så hade jag nog deppat ihop totalt.
Det började med innebandymatch mot IK Brynäs på lördag eftermiddag. Jag var uttagen som reserv och fick tyvärr sitta på bänken hela matchen. Vi ledde med 5-2 en bit in i sista perioden men lyckades ändå förlora med 6-5. Som om inte det var tillräckligt surt så lyckades Andreas Backström ha av två klubbor, varav den ena var en klubba han lånat av mig.
Senare på kvällen skulle jag ta en sväng till affären, men när jag kom ner i cykelförrådet visade det sig att bakhjulet var lufttomt. Eftersom denna helg tydligen var en perfekt storm av otur för mig så lyckades jag dessutom ha sönder stänkskärmen när jag lagade punkteringen.
På söndag eftermiddag började en server som jag driftar att krångla. Inget stort problem men tillräckligt för att tvinga mig till en cykeltur till andra sidan stan för att starta om den. På vägen hem så körde jag förbi en busskur där nån idiot krossat en av glasväggarna, och hundra meter senare hörde jag ett ljudligt ”psssssssssssssssssssss” från framhjulet. Ytterligare en punktering – suck!
Som grädde på moset fick jag en armbåge över munnen på träningen med Runsjön på kvällen vilket resulterade i blodvite och en ömmande läpp.
Jag hoppas verkligen att den perfekta stormen av otur har bedarrat!
Idag loggade jag mitt 300:e pass sen jag började föra träningsjournal i slutet på juni förra året. De senaste veckorna har jag börjat skriva mer utförligt om träningarna och matcherna för att göra journalen lite mer intressant.
Träningsjournalen är ett sätt för mig att hålla motivationen uppe och förhindra att jag fuskar med träningen. Även om det är ytterst få som läser eller ens bryr sig om den så känns det som om jag har ögonen på mig, vilket gör mig mindre benägen att fuska med träningen.
Vad har snabbmat från USA och traditionell mat från Japan gemensamt? Jo det är gott, nyttigt och snabbt!
Snabbmat likställs ofta med skräpmat, men det behöver inte alltid vara så. Det krävs dock oftast ett aktivt val för att kunna äta både nyttigt och snabbt. Själv fastnade jag för Subway när jag bodde i USA. Det går alldeles utmärkt att komponera ihop en smörgås som både är god, nyttig och mättande (men man får hoppa över chipsen, läsken och kakorna som erbjuds).
Jag är ingen stor sushi-kännare, men på min favoritrestaurang i Gävle tar det bara någon minut från beställning tills man sitter med en 12-bitars sushi framför sig. Även om det inte är snabbmat så är det snabb mat, och att den dessutom är nyttig, god och mättande gör ju inte saken sämre.
Gör du ett aktivt val behöver du inte ha dåligt samvete för att du käkar snabbmat (eller snabb mat)!
Den här helgen spelades grundserien i DM i innebandy här i Gästrikland. Vi (Gävle Södra IBC) hamnade i samma grupp som Andersbergs IBK, Forsbacka IK, IK Sätra och IBK Aston. Tyvärr drog sig Andersberg ur i sista sekund, så det blev bara tre matcher istället för fyra.
Första matchen spelade vi igår mot Aston som ställde upp med sitt B-lag som till största delen består av juniorer. Det var vår första match för säsongen, och jämför man med förra årets första match så var det ett fall framåt. Tyvärr räckte det ändå bara till oavgjort (1-1).
I förmiddags spelade vi mot Forsbacka. Åter igen blev det målsnålt, men efter ett snabbt ledningsmål kunde vi spela avslappnat och föra matchen. Vi vann till slut med 2-1, men spelmässigt kändes det som om vi hade ett större övertag än vad siffrorna säger.
Sista matchen mot Sätra blev inte helt oväntat den tuffaste. Sätra gick i våras upp i trean och är både på pappret och på plan ett snäpp bättre än oss. De höll boll och spelade runt, men imponerade ändå inte. Ska de inte bli ett stryk-lag i trean får de se till att höja sig en nivå eller två. De höll länge 2-0 mot oss, men i matchens sista minut lyckades vi i alla fall trycka in ett tröstmål.
Tyvärr hamnade vi på tredje plats i vår grupp vilket betyder att vi missar slutspelet.
Äntligen är innebandysäsongen igång på allvar!
Jag vaknade 5 minuter innan klockan ringde i morse och kunde direkt konstatera att ryggen kändes ganska bra trots innebandyträningen igår. Annat var det när jag vaknade förra tisdagen. Då tog det flera minuter innan jag lyckades hitta ett sätt att komma ur sängen utan att få tårar i ögonen av smärta.
Jag lyckades på något konstigt sätt sträcka en muskel i nedre delen av ryggen under innebandyträningen förra måndagen. Det hände i början på träningen men det gjorde inte så farligt ont så jag fullföljde träningen. Det var nog dumt, för dagen efter var en enda lång pina.
För en vecka sen var jag till en naprapat (Lars Wikström på Fysco) som snabbt konstaterade att allt tydde på en sträckning. Han passade även på att mjuka upp ryggen för att snabba på läkningen. Jag funderar på om det inte skulle vara värt att i framtiden gå och få regelbunden massage för att hålla kroppen i trim. Man är ju ingen ungdom längre…
I helgen är det DM i innebandy, så det passar alldeles utmärkt att ryggen känns bättre redan nu.
Jag lovade tidigare att jag skulle återkomma med vilka mål jag skulle sätta inför nästa MTB-säsong, och efter mycket funderande har jag nu äntligen bestämt mig. Istället för att sätta individuella mål för Lida Loop, Mörksuggejakten och Finnmarksturen så väljer jag att sätta ett allmänt mål:
Jag ska ta poäng i H30 i varje långlopp jag kör!
Det betyder att jag måste komma som sämst på 25:e plats, vilket innebär att jag måste ta ett rejält kliv framåt. Så här såg det ut i år:
| Lopp | Min placering | Min tid | Tid 25:e plats | Tidsskillnad |
|---|---|---|---|---|
| Lida Loop | 71 | 3:03:28 | 2:45:24 | 18m4s |
| Mörksuggejakten | 47 | 2:55:35 | 2:47:49 | 7m46s |
| Finnmarksturen | 38 | 5:08:05 | 4:51:45 | 16m20s |
Ser ganska tufft ut, men jag tror inte det är omöjligt. Att sikta på en placering istället för en tid gör också målen väderoberoende. Är det kasst väder så kan jag inte skylla på det om jag missar ett mål för vädret är lika för alla.
Att sätta mål är bra, men utan en plan för hur dessa mål ska uppnås kommer de med största sannolikhet förbli drömmar. Min plan ser lite grovt ut så här:
Nu återstår ”bara” att implementera planen och hoppas det räcker för att nå mina mål inför nästa MTB-säsong.