Daniel Eriksson

Det finns många bra TV-serier att välja mellan, men när tid är en bristvara tvingas man gallra ganska hårt. Två av mina absoluta favoriter är Entourage och Weeds, och för tillfället visas båda två.

Entourage har just dragit igång säsong 5, där vi får följa Vincent Chase när han och hans följe ska försöka komma tillbaka från katastroffilmen Medellin. Samtidigt nalkas tyvärr säsongsavslutningen i Weeds där vi får veta hur förhållandet med Esteban kommer påverkas när det uppdagas att Nancy tjallat för polisen. En cliffhanger av rang!

Jag ser redan fram emot nästa vecka!

Armhävningar har aldrig varit min starka sida. Inte ens när jag var som mest vältränad i tonåren kunde jag göra mer än nåt dussin åt gången. Nu är det dock dags att göra något åt detta. För några dagar sen dök det upp en tråd på HappyMTB med en utmaning om att följa träningsprogrammet på hundredpushups.com för att inom sex veckor kunna göra 100 armhävningar i sträck.

Jag har sneglat på den hemsidan förut men aldrig hittat tillräckligt mycket motivation för att komma längre än det första testet. Med hjälp av grupptrycket från HappyMTB och några arbetskamrater som jag lurat med så hoppas jag nå längre den här gången.

Jag brukar försöka köra två omgångar med 10-15 armhävningar och 20-30 situps efter de flesta träningar, så helt otränad är jag inte. När jag provade hur många jag max kunde klara i sträck förra veckan fick jag dock vika ner mig redan efter 27 armhävningar.

Du kan följa min utveckling i min träningsjournal (filtrera bort allt utom armhävningar).

I lördags passade jag på att dra nytta av det tillfälligtvis fina vädret och styrde cykeln mot Hemlingby, för vidare transport mot Älvkarleby på Gästrikeleden och Upplandsleden. Några kilometer in på milspåret i Hemlingby körde jag omkull och slog i både knä, höft, axel och hjälm. Största smällen tog knät som fortfarande är ömt, men jag kunde trots det fortsätta cykla.

Även om knät protesterade lite under resten av turen så var det självförtroendet som satte flest käppar i hjulen. Tydligen hade jag tappat självförtroendet i fallet, och utan självförtroende så blev det stört omöjligt att passera de lite mer tekniska partierna utan att sätta ner fötterna. Skillnaden var som natt och dag.

Tror jag får ge mig ut och leta efter mitt cykel-självförtroende, för utan det lär det inte gå så fort i skogen i framtiden.

Officiellt hade jag satt 5h30m som mål, men jag hoppades att jag hade 5h19m i kroppen (-30 minuter jämfört med förra året) och drömde lite om 5h15m. Det blev 5:08:05 och en putsning av tiden från förra året med drygt 41 minuter så gissa om jag är nöjd!!!

Jag kände mig stark men osäker på kroppen vid start. Senaste cykelpasset var fredag förra veckan (12.2 mil), och det långa uppehållet var varken planerat eller frivilligt. Söndagsträningen regnade bort (jag är en solskenscyklist ibland), på måndag hade jag tvättstugan och det planerade cykelpasset på tisdag omvandlades till säsongens första innebandypass. Det skulle visa sig vara ett ovanligt dumt byte, ty 10 minuter in på passet började jag känna smärta i framsidan på låren (båda). Några minuter senare var smärtan påtaglig och jag kunde konstatera att det kändes lika illa som i mitten på maj. Då kunde jag knappt röra mig på en vecka och det tog nästan tre veckor innan jag var bra. Den här gången kände jag igen smärtan och avbröt träningen ganska snabbt, men jag var rejält orolig och deppig på kvällen. Tänk om all min träning inför Finnmarksturen varit förgäves?

Som tur är hann jag vila bort problemet, men det känns inte bra alls att inte veta vad det är som är fel. Kanske har cykelträningen gett mig korta muskler på framsidan av låren, kanske är det nån (mineral)obalans, kanske nåt helt annat. Innebandysäsongen drar igång på allvar inom en vecka eller två och jag behöver kunna träna för fullt för att ha en chans att ta en plats i laget. Funderar på att försöka få en remiss till en läkare som kan nåt och bryr sig istället för de stafettläkare som den lokala vårdcentralen envisas med att använda. Nån som kan rekommendera nån i Gävle-området?

En liten sammanfattning av loppet i punktformat:

• Kände nästan direkt efter start (1-2 km) lite smärta i framsidan på ena låret och var på väg att deppa ihop totalt. Smärtan försvann dock ganska snabbt och låren kändes bra resten av loppet.
• Första backen var dryg. Den kändes faktiskt drygare än förra året, förmodligen för att jag tryckte på betydligt hårdare i år.
• Jag måste försöka bli mindre otålig när jag ligger i rygg. Går det inte så fort att jag tvingas kämpa för att hänga med så tar tävlingsmänniskan i mig över och jag kör om. Har man outtömliga energireserver så är väl det helt OK, men jag är inte Stålmannen. Nu lyckades jag i alla fall ligga i rygg stora delar av sträckan fram till första kontrollen.
• Från första kontrollen och hela vägen till mål körde jag själv nästan hela vägen. Innan första kontrollen var det en massa åkare runt mig, men de var som bortblåsta efter kontrollen. Några korta sträckor lyckades jag hitta nån rygg att vila bakom, men 75% av tiden blev det ensamkörning. Jag hade hittat en skön rytm, men tydligen så stämde den inte alls överens med nån annan. Synd!
• Jag hälsade på i naturen en gång. Jag och cykeln bekantade oss med en torr gran som låg vid sidan av stigen i en brant nedförsbacke. Bromsarna funkade som tur är ganska bra så farten var tillräckligt låg för att varken jag eller cykeln skulle få några skråmor.
• Jag passerade ”50 km kvar” skylten efter 2h50m. Dagdrömmar om att pressa mig i mål under 5 timmar började helt plötsligt virvla runt i skallen.
• Efter 4h00m passerade jag skylten ”25 km kvar”. Dagdrömmarna om 5 timmar försvann ganska snabbt när jag insåg att jag skulle behöva hålla 25 km/h i medelhastighet sista biten.
• Dagdrömmarna om 5 timmar återkom tillfälligt när jag susade nedför backarna mot Kåsen i 50-60 km/h.
• Jag tror jag ledde cykeln fyra kortare sträckor under loppet. Dels i två korta men branta småbackar med lösgrus, dels över ett kalhygge som mest liknade ett lerbad och dels uppför brantaste biten i sista riktiga uppförsbacken.
• Jag stannade vid alla kontrollerna, men jämfört med förra året stod jag stilla väldigt korta stunder. Trots att jag stannade och tog en korv gissar jag på att jag inte stod stilla mer än 5 minuter sammanlagt.
• Nissan sponsrar ju som bekant Långloppscupen i år. De delade ut fyllda vattenflaskor efter mål precis som på Mörksuggejakten — bra initiativ! Om jag är riktigt snäll och skriver bra saker om Nissan kanske de kan sponsra MIG nästa år? Jag är inte så kräsen, det räcker med en bra cykel. Fast först kanske jag måste se till att någon faktiskt läser vad jag skriver?

Jag är inte snabb nog att jaga placeringar (än), så istället tittar jag på hur mycket långsammare än vinnaren jag är. En jämförelse mellan årets långlopp och förra årets långlopp visar att bättre kondition och mer erfarenhet gör stor skillnad tidsmässigt. Här är en uppdaterad långsammare-än-vinnaren-tabell:

Jag har redan börjat fundera på vilka mål jag ska sätta för nästa år och hur jag ska lyckas nå dom. Mer om detta i ett framtida blogg-inlägg!

Tyvärr har jag inga bilder att bjuda på, men i den här tråden på HappyMTB finns det massor med bilder (och minst en film) från loppet!

Om knappt två veckor går Finnmarksturen 2008 av stapeln i Ludvika. Förra året rullade jag i mål på 5h49m med trötta ben och värkande rygg. Jag var ganska nöjd med tiden eftersom jag innan loppet hade satt en tid under 6 timmar som mål. Eftersom jag aldrig hade cyklat så långt tidigare tog jag många och långa pauser, och dessutom gick jag uppför flera av de jobbigaste backarna.

Med mer erfarenhet och bättre kondition hoppas jag i år kunna förbättra min tid ganska rejält. Jag har satt 5h30m som mål och tror inte det ska vålla mig alltför stora problem om vädret är bra. Det är framförallt två saker jag ska förändra jämfört med förra året:

• Färre och kortare pauser. Får man tro min cykeldator så stod jag still drygt 10 minuter under förra årets lopp, det är alldeles för mycket.
• Öppna tuffare. Förra året startade jag långt bak i 3:e fållan och hade svårt att hitta någon att ta rygg på. Det blev ganska mycket ensamkörning vilket naturligtvis inte är bra. I år kommer jag starta längre fram och satsa på att försöka ta rygg på någon som är snäppet starkare än mig redan från början.

Förutom dessa två justeringar av taktiken så har jag under sommaren kört längre och hårdare träningspass än vad jag gjorde förra året. Bland annat har jag hunnit med fem pass längre än 9 mil, varav fyra av dessa har körts de två senaste helgerna. Jag vet att träningen gett mig bättre uthållighet och mer styrka jämfört med förra året, och jag hoppas de långpass jag kört kommer låta mig hålla bra fart hela Finnmarksturen.

Lite långsammare-än-vinnaren-siffror att suga på:

• Lida Loop 2007, +43.7% (2:19:34 / 3:20:36)
• Lida Loop 2008, +34.1% (2:16:44 / 3:03:28)
• Mörksuggejakten 2007, +38.7% (2:21:44 / 3:16:39)
• Mörksuggejakten 2008, +26.5% (2:18:46 / 2:55:35)
• Finnmarksturen 2007, +49.3% (3:54:02 / 5:49:29)

Under Mörksuggejakten tog min far lite bilder, mest på mig men även en bild på när tätklungan passerade uppför backen till Backa. Den bilden används nu också som illustration till en artikel på Långloppscupens hemsida som heter ”Mörksuggejakten 2008 avgjord”.

Roligt att material härifrån får lite spridning!

Jag siktade på en tid under tre timmar och lyckades! Vilken underbar känsla! Jag gick i mål på 2:55:35 vilket betyder att jag förbättrade min tid jämfört med förra året med drygt 21 minuter. Yeah!!!

Dagen började annars inte så bra. Dels sov jag väldigt dåligt i natt och dels fortsatte magen krångla som den gjort de senaste dagarna. Till råga på allt så regnade det kraftigt när jag lämnade Gävle i morse. Trots detta kände jag mig ganska stark i kroppen innan start, och den känslan förstärktes under klättringen upp mot Vida Blick. Det enda negativa med loppet var att jag blev omkullkörd vid första vätskekontrollen av någon klåpare som inte ens bemödade sig med att kontrollera att jag var okej. Lite skrapsår på ena benet och armen, en avhoppad kedja och en rejäl dos ilska blev resultatet.

Resten av loppet gick riktigt bra och benen kändes hyffsat pigga ända in i mål. Jag får passa på att tacka alla de jag tog rygg på under loppet! Det blev inte många kilometers ensamkörning den här gången till skillnad från förra året, vilket gjorde loppet både lättare och roligare.

Jag fick under loppet en mycket trevlig överraskning. Förra året tyckte jag backen i byn Backa aldrig ville ta slut, så i takt med att jag i år närmade mig Backa ökade min ångest inför denna djävulsbacke. Det visade sig, som tur var, att min minnesbild av backen var helt fel. Nog är den jobbig och dryg, men så värst lång är den inte. Även i år så fanns det massor med folk i backen som hejade vilt. Tusen tack!!!

Kolla in mina bilder från Mörksuggejakten 2008!

Om en vecka går årets upplaga av mountainbiketävlingen Mörksuggejakten av stapeln i vackra Rättvik. Det blir andra gången jag kör tävlingen och målet i år är att ta mig runt på under 3 timmar.

Träningen har flutit på riktigt bra ända sedan efter Lida Loop och kroppen känns bättre än den någonsin gjort. Idag var jag ute och körde ett ganska rejält långpass på 95 kilometer i hyffsat högt tempo. Det blir nog några mil och lite intervaller på tisdag och ett lugnt pass med arbetskamraterna på torsdag innan det är dags att vila och kolhydratladda inför Mörksuggejakten 2008.

Uppladdningen inför årets Lida Loop kunde ha varit bättre. Tre veckor innan loppet började musklerna i benen krångla. För att göra en lång historia kort så fick jag smärtor liknande de man får vid kramp så fort jag ansträngde mig det allra minsta. Jag kunde inte ens cykla till jobbet i knapp styrfart utan att få ont i början. Så sent som fyra dagar innan Lida Loop tvingades jag avbryta en lokal tävling (Gästrike Cup) efter 15 minuter med kramp och smärtor.

Jag vet fortfarande inte vad som orsakade problemen. Mest troligt är väl någon slags obalans i kroppen. Normalt sett tar jag bara vanliga multivitaminer och omega-3, men för nån månad sen började jag även ta extra magnesium (för att minska risken för kramp) och beta-alanin (för att höja mjölksyratröskeln). En annan möjlig orsak är att kroppen helt enkelt protesterade mot den höga träningsdosen. Jag hade strax innan problemen började kört 17 träningspass på 12 dagar.

Jag hade inför säsongen satt som mål att köra Lida Loop på under 3 timmar, och hade jag inte fått problem med benen tror jag nog att jag hade lyckats. Med krampen och smärtorna från tidigare i veckan i färskt minne vågade jag tyvärr inte trycka på tillräckligt mycket under de två första looparna. När jag gick ut på tredje loopen levde hoppet fortfarande även fast jag visste att tiden var knapp. Det var inte förrän jag fick krampkänningar vid 59 km som jag slutligen insåg att det inte skulle gå att komma in under 3 timmar i år.

Min sluttid blev 3.03.28, vilket betyder att jag kapade förra årets tid med drygt 17 minuter. Med tanke på att jag två veckor innan loppet inte kunde cykla mer än 500 meter innan jag fick ont så är jag mycket nöjd med slutresultatet. Dessutom har jag en utmärkt anledning att köra Lida Loop även nästa år.

Precis som förra året var det varmt och soligt vid Lida friluftsområde, och loppet var mycket bra arrangerat!

Årets innebandysäsong lider mot sitt slut men någon tid för vila finns inte. Cykelsäsongen är redan i full gång och det gäller att kämpa på för att snabbt hitta tekniken och locka igång rätt muskler för att få ut så mycket som möjligt i sadeln.

Vintern har bjudit på massor av innebandy på skiftande nivå. Inför säsongen blev jag tillfrågad om jag ville spela i Gävle Södra IBC, ett lag som spelar i division 4 (Gästrikland). Jag har tidigare bara spelat i Korpen och tvekade länge med att tacka ja eftersom jag tvivlade på att min innebandykompetens skulle räcka till för att ta en plats i laget. Till slut bestämde jag mig dock, och detta har jag absolut inte behövt ångra.

Jag har fortsatt träna med Korpen-laget (Runsjön) och med ett gäng från min nuvarande uppdragsgivare (Ericsson), men på dessa träningar har jag fokuserat på att springa fort och mycket för att på så sätt få nåt som liknar intervallträning.

Förutom lite (irriterande men inte hindrande) knäproblem i december och januari till följd av en överansträngd muskel så har jag varit i stort sett sjuk- och skadefri hela vintern. Tyvärr har jag nyligen fått problem med ena foten. Enligt doktorn är det återigen en överansträngning, förmodligen till följd av nya innebandyskor som jag snörat alldeles för hårt. Jag har precis kört igång med innebandy och löpning igen efter två veckors uppehåll och hoppas att smärtan ska hålla sig på en hanterbar nivå.

För att få lite mer variation i träningen så försöker jag varva cyklingen med löpning och en del styrketräning. Tyvärr tycker jag både löpning och styrketräning är tråkigt, men det känns som om det behövs mer än bara cykelträning för att nå vidare. Jag satte redan i höstas upp mål för cykelsäsongen 2008 och för att nå dessa måste jag höja mig en bit.

• Lida Loop < 3h00m (3h20m förra året)
• Mörksuggejakten < 3h00m (3h16m förra året)
• Finnmarksturen < 5h30m (5h49m förra året)

En sak som förhoppningsvis kommer bidraga med lite träningsvariation är att jag i år ska spela fotboll i Korpen (Team Sälgsjön). Det är många år sedan jag sist spelade fotboll så det ska bli spännande att se om det fortfarande finns någon bollkänsla kvar i fötterna. Premiärmatchen närmar sig med stormsteg (6:e maj) och jag ser verkligen fram emot den.