Daniel Eriksson

Efter drygt 7 mil i skogarna kring Rättvik känns nu kroppen rejält mör. Jag har inte direkt ont någonstans, inte än i alla fall, men jag hade knappt energi nog att ta mig uppför trappen till min lägenhet på tredje våningen när jag kom hem. Till skillnad från Lida Loop känner jag idag att jag verkligen utnyttjat min fulla kapacitet. Visst hade jag kunnat disponera loppet lite bättre, men jag tror inte det hade påverkat tiden alltför mycket i slutändan.

Det hade öst ner regn under natten, så banan var ganska regntung på sina ställen. Förutom detta så var banan i kanonskick och en mycket trevlig bekantskap. Funktionärerna var också trevlig och tillmötesgående!

Den första långa backen upp mot Vida Blick ville aldrig ta slut och sög rejält i benen. När jag några minuter senare skulle ta mig en första klunk sportdryck ur min flaska så visade det sig att jag hade blivit av med den i nåt stökigt parti strax efter krönet. Att ha släpat den uppför backen helt i onödan kändes väldigt tråkigt. Som tur var hade jag 2 liter vatten i min Camelback, och vätskekontrollerna låg tillräckligt tätt för att tillgodose mitt behov.

Trots att regnet hängde i luften så var det ganska mycket folk längs vägarna som hejade på oss. Detta gav verkligen en energikick! Jag vill passa på att ge en extra eloge till innvånarna i byn Backa, som verkligen hejade på ordentligt i den dryga backen som säkert gett byn dess namn.

Jag lyckades gå in i tre väggar under loppet. Dels efter 40 km då jag tvingades dra ner på tempot ganska rejält i 10 minuter, dels efter 55 km då jag faktiskt klickade ur och stod still en halvminut för att hämta andan, och slutligen efter 66 km då krafterna sa upp sig och gick hem för dagen. Som tur är var det inte så många sega uppförsbackar på slutet, så trots tomma energidepåer lyckades jag släpa mig i mål.

Jag slutade 106:a i motionsklassen med tiden 3:16:39, vilket jag är mycket nöjd med. Jag hade som mål att klara mig under 3:30, och hade väl också drömt lite om att slå min tid från Lida Loop (3:20).

Kolla in mina bilder från Mörksuggejakten!

Idag firar jag stolt -40! Minus fyrtio vad kanske du frågar dig? Jo, jag har gått ner 40 kilo sen januari 2006 då jag äntligen hittade tillräckligt med motivation för att göra något åt min vikt. Vägen har inte alltid varit spikrak, men jag ska inte påstå att det har krävts några bragd-betonade insatser heller. Visst har det varit tungt ibland när vågen gått åt fel håll trots rejäla uppoffringar, men jag har alltid lyckats ta mig samman och fortsätta på den inslagna vägen.

Jag har hela tiden sett till att ha ett mål som går att nå inom en rimlig tidsperiod. Oftast ”bara” en handfull kilon åt gången för att på så sätt kunna dunka mig själv i bröstet med nån eller några månaders mellanrum. Här är några exempel på de mål jag kämpat för de senaste 18 månaderna: -10, under 120, -20, min inryckning-till-lumpen-vikt, -30, BMI under 30, under 100, under 95, -40. Mitt nästa mål, som just nu dessutom känns som ett lämpligt slutmål, är att komma ner under 90 kilo.

Det som drivit mig har varit en kombination av att vilja se bättre ut, att vilja må bättre, att vilja orka mer och kanske framförallt en vilja att bli bättre inom de sporter jag gillar. Att spela innebandy eller rinkbandy när man väger 130+ kilo är inte så roligt, och det sliter ganska hårt på knän och leder. Som en bonus har jag dessutom fått upp ögonen för mountainbike vilket är en fantastiskt rolig sport som kan utövas både ensam och i grupp.

Idag sprang jag för första gången någonsin mer än en mil. Hade tänkt ge mig ut på en lugn löprunda på 5.7 km som vanligt och skippade pulsmätaren för att slippa bli stressad.

Jag höll visserligen ett ganska beskedligt tempo (lite drygt 5 min per kilometer, kanske 5.15), men när jag gav mig av hemifrån hade jag inga som helst tankar på att springa nästan 11 kilometer som det till slut blev. Attans vad jag ångrar mig att jag inte hade klockan på mig. Skulle varit roligt att veta hur lång tid det tog. I en svunnen tid då jag gjorde lumpen sprang jag milen på 53 minuter har jag för mig.

Jag hoppas det här inte var en engångshändelse, utan att löpningen verkligen kommer kännas så här enkel även i framtiden. Normalt sett så ogillar jag starkt löpträning, men idag kändes allt så lätt. Att vädret var så närma perfekt man kan komma hjälpte säkert till.

Efter att ha oroat mig i två dagar för min form fick jag idag lugnande besked. Benen är pigga och konditionen är bättre än den någonsin varit som vuxen.

Jag hade tränat sex dagar i sträck (lördag till torsdag), och på fredagen vilade jag som planerat. Trots vilan kände jag mig seg i både ben, kropp och knopp så jag började oroa mig för att jag dragit på mig nån sjukdom. Inte blev det bättre av att segheten satt kvar under lördagen trots att fredagen hade varit träningsfri. Jag deppade dock inte ihop helt utan stoppade i mig lite extra C-vitamin och bestämde mig för att hänga med på en Happy-ride idag.

Det har regnat ganska mycket i Gävle-området senaste dagarna, och det regnade även idag. Grusvägarna vi körde på var därför rejält slaskiga och tungtrampade, men trots det så kändes det aldrig som om jag var tvungen att vrida ner tempot speciellt mycket. Ett mycket trevligt kvitto på att formen är där den borde vara med tanke på den möda jag lagt ner på träning den senaste tiden.

Dagens runda blev lite drygt 8 mil lång, och minst 6 av dom milen gick på ovan nämnda grusvägar. En alldeles utmärkt genomkörare inför Mörksuggejakten nästa helg.

Idag anmälde jag mig till Mörksuggejakten, en cykeltävling i skogarna kring Rättvik som går av stapeln den 15:e juli. Detta blir min andra MTB-tävling någonsin, och jag ser verkligen fram emot att se vad jag kan åstadkomma tidsmässigt. För några veckor sedan körde jag Lida Loop och fick blodad tand av långlopp på MTB, så när nu formen fortfarande är på topp känns det rätt att även köra Mörksuggejakten.

Redan tidigare hade jag satt upp som mål att i slutet på sommaren köra Finnmarksturen. Det kändes som ett bra mål, dels för att jag har kompisar som kört det loppet tidigare så att man har någon tid att ”tävla” mot, och dels för att det är ett jobbigt lopp som kräver mycket träning. Förra sommaren var det lätt att motivera sig eftersom jag då hade som mål att gå ner i vikt. Jag har fortfarande som mål att gå ner i vikt, men det känns inte längre lika angeläget eftersom jag börjar närma mig mitt slutmål viktmässigt. Jag behövde därför en extra sporre för att göra det svårare att fuska och slöa, och som sporre känns Finnmarksturen helt rätt. 112 km på stigar, spår och grusväg i trakterna kring Ludvika. Usch vad långt det låter.

Kolla gärna in min träningsjournal för att se hur min uppladdning inför Mörksuggejakten ser ut!