Att säga att jag var missnöjd med gårdagens pass är ingen underdrift. Visst kan jag skylla på att kroppen inte var fullt återhämtad sen Lida Loop eller att det började regna under passet, men det största problemet var att jag gav upp alldeles för jäkla lätt. Ska jag vara med och kriga om framskjutna placeringar i Långloppscupen kan jag inte ge upp så där lätt. Jag måste helt enkelt skaffa mig ett tjockare pannben!
Att ”visa lite pannben” eller ha ett ”tjockt pannben” var i lumpen synonymt med att bita ihop och inte ge upp även om man var både mentalt och fysiskt utmattad. En annan klassiker som jag fick höra några gånger när vi var ute och sprang var ”längre steg oftare Eriksson”. Samma befäl hade också en väldigt målande beskrivning av hur gascylindern på våra AK5:or skulle se ut efter vapenvård – ”den ska blänka som en nyknullad hundballe i månsken”. Norrlänningar, vilka uttryck de svänger sig med…
För att göra pannbenet lite tjockare så begav jag mig även idag till Bomhus-backen för att köra intervaller. Precis som igår ville jag ge upp en bit in i 4:e intervallen, men idag lyckades jag bita ihop och köra de 8 intervaller som jag hade lovat mig själv.
Efter 8 intervaller var jag rejält trött men hade ännu inte hunnit få några spy-känslor, så jag bestämde mig för att fortsätta ett tag till. Jag var 15 meter från slutet på 9:e intervallen när jag växlade in kedjan mellan kassett och ekrar. Det tog ett bra tag att få loss kedjan och sen tappade jag tyvärr motivationen att köra fler intervaller.
Dagens pass har återställt lite av det självförtroende jag förlorade igår. Det vore bra om jag hade motivation och självförtroende nog att köra ett riktigt tufft långpass i helgen. Just nu lutar det åt nåt varv vid Testebovallen plus snabbdistans imorgon, ett pass löpning på fredag, vilodag på lördag och nåt långt och skitjobbigt på söndag. Kroppen och vädret får bestämma hur det blir.