Daniel Eriksson

Jag tog en rejäl diskussion med min rygg igår kväll. Den har jävlats med mig alldeles för mycket de senaste månaderna och nu är det dags för den att sluta gnälla och HTFU.

Tyvärr var det som att diskutera med en vägg och den vägrade lyssna på mina argument om hur förträffligt roligt det skulle vara att köra Ränneslättsturen i helgen. Trots att jag tog Voltaren och Alvedon innan jag lade mig så vaknade jag med en ond rygg i morse.

Istället för ett besök i Eksjö får det bli rehabträning och formputsning istället. Mörksuggejakten ska jag banne mig inte missa så nu på förmiddagen har jag kört lite spikmatta. Inte för att jag verkligen tror att det hjälper men jag är lite desperat och det lär knappast skada. Imorgon ska jag till en sjukgymnast jag blivit tipsad om (Nichlas Bergqvist) för att se om han har några nya förslag på hur jag kan betvinga min rygg.

Idag var jag och sambon ut till Limön några timmar mitt på dagen och åt en trevlig picknick. Jag smorde in de mest utsatta kroppsdelarna med SPF30 solskydd, men ryggen hoppade jag som synes över. Orutinerad som jag är valde jag den tunnaste vita T-shirten jag äger, plus att jag gick med bar överkropp ett tag. Smart? Inte ett dugg!

Nu på kvällen har jag varit i Järbo och kört träningstävling med Christian Person, Jesper Hjortsberg, Emil Linde, Pelle Sjudin och Björn Boström. Egentligen hade jag tänkt köra tre varv, men ryggen började stelna till och protestera under andra varvet så jag nöjde mig med två varv. Notisen i träningsjournalen finns här.

Järbo bjuder på en väldigt omväxlande bana med en härligt lång slakmota som startbacke, en del stenhällar med några trixiga passager, en bit platt grusväg samt en hel del stökig stig. Min akilleshäl är att jag helt saknar flyt i åkningen på stökig stig. Trots att jag verkligen tar i så går det för långsamt, och dessutom så spänner jag kroppen så att jag blir trött i (framförallt) ryggen.

Tävlingsreferat

Jesper och Pelle gled sakta ifrån mig och Emil uppför startbacken. Väl uppe på stenhällarna visade både Emil och Björn att jag är löjligt långsam när det är tekniskt svårt. Trots att jag kört lite extra teknikträning de senaste två veckorna så flög de ifrån mig. För första gången cyklade jag dock hela vägen uppe på stenhällarna (har förut sprungit förbi den lilla träbron), så teknikträningen har inte varit förgäves.

Resten av första varvet körde jag jämnt med Björn. Emil hade det lite tungt idag så jag kom ikapp honom vid sista utförsbacken innan varvning. I slutet av startbacken på andra varvet gick jag om Emil och försökte jaga ikapp Björn. Tyvärr hann jag inte så långt innan jag började känna mig stel i ryggen. Sist ryggen protesterade fick jag bensmärtor några dagar senare och tvingades till ett träningsuppehåll. Jag vågade därför inte chansa utan tog det lite lugnare resten av varvet och klev därefter av.

Förutom ryggproblemen så kändes det riktigt bra idag. Kroppen svarade ganska bra när jag pressade den och formen verkar vara i antågande. Bakväxeln strular lite och vill gärna hoppa hur jag än justerar den. Jag ska ta en rejäl titt på den imorgon så att cykeln är i topptrim utifall jag bestämmer mig för att åka ner och köra Ränneslättsturen i helgen.

I förrgår var jag omotiverad och långsam, idag var jag (ganska) snabb och cykelsugen som tusan. Det svänger om mitt liv!

Fortfarande finns det rum för förbättring både vad gäller motivation och form, men med tanke på den senaste tidens ryggproblem så kanske det inte är så konstigt. Det som gör att jag ändå orkar kämpa är att när kroppen väl fungerar så går formen snabbt åt rätt håll.

Idag kände jag mig som en blekfet och långsam medelmåtta trots en alkoholfri midsommarafton. Motivationen att köra hårt och länge fanns helt enkelt inte och som grädde på moset gjorde vinden sitt bästa för att få mig att känna mig långsam.

Egentligen är det jätteroligt att cykla, men när jag inte vet om benen helt plötsligt ska börja krångla så känns det tungt att pressa sig själv. Det är som om jag för varje steg framåt också tar (minst) ett steg bakåt.

Som ni kanske sett i bloggen och träningsjournalen så har jag tränat teknik lite mer än vanligt den senaste tiden. Bland annat har jag varit vid Hilleklack ett par gånger och utmanat stenblocken. Jag tror mig ha hittat den lättaste vägen, men det är två passager som skrämmer mig. Den ena är ett ”gap” mellan två stenar där man absolut inte vill ramla åt fel håll (långt ner, hårda stenar), den andra är ett ”trappsteg” där jag oroar mig för en OTB. Gapet har jag ännu inte vågat mig på, men trappsteget gjorde jag ett försök med i onsdags. Trappsteget vann den fösta duellen, men bara med knapp marginal. Snart så…

Lidl levererar igen. Inklämd mellan billigt toapapper och billig hundmat hittade jag en ny cykeltvätt-favorit: W5 Multi-purpose degreaser.

Jag har förut kört med YES Power Spray för rengöring av drivlinan och andra detaljer, men den är ganska dyr och kanske lite väl aggressiv. W5 Multi-purpose degreaser verkar fungera lika bra mot gamla oljerester och annan skit som YES, men den kostar mindre än hälften så mycket per liter. Att den dessutom luktar godare och är mindre aggressiv gör den till ett självklart val.

Idag kördes Gästrikecupen vid Rönnåsen utanför Ockelbo på en väldigt rotig och stenig bana med gott om höjdmeter som Jimmy Stenhammar hade lagt. Banan var fantastiskt rolig men passade mig inte alls, och när det dessutom började regna samtidigt som vi startade så blev det jobbigt för mig.

För att göra en lång historia kort:

• första backen var längre än jag trott (kom för sent för att provköra banan) så jag gick mig ganska stum där
• alla stenar och rötter gjorde det näst intill omöjligt att återhämta sig, ”trampa ur” benen, dricka eller sträcka på ryggen
• regnet tilltog och gjorde banan rejält hal under andra varvet
• jag var livrädd i alla utförslöpor och spände mig som en galning
• efter 1.5 varv tog banan ut sin rätt och min rygg började protestera högljutt
• efter 2 varv klev jag av
• som ”straff” för att inte fullfölja körde jag upp till toppstugan tre gånger

Det känns surt att inte kunna fullfölja, men ryggen gjorde så ont att varje tramptag var en pina på slutet av andra varvet. Min dåliga teknik gör att jag på en sån här bana spänner mig som en galning hela tiden.

Dagens ungdomsträning rann ut i sanden eftersom inga ungdomar dök upp i det tråkiga vädret. Det var väldigt nära att jag åkte raka vägen hem, men i sista stund tog jag mig i kragen och drog till Skidstavallen för lite teknikträning.

Jag är en solskenscyklist som inte gillar när det är tekniskt svårt, så det kändes lite främmande att försöka cykla i ett stenröse när regnet vräkte ner.

Det blev inga vurpor och jag lyckades faktiskt ta mig igenom stenröset åt båda hållen några gånger, men smidigt och graciöst var det inte. Kände mig mest som en flodhäst på styltor när jag halkade fram bland stenarna. Skoj var det dock och förhoppningsvis betalar det av sig nästa gång jag stöter på hala stenar.

Min sambo påpekade att jag var ovanligt varm så jag kollade kroppstemperaturen. 0.6 grader över normal mitt-på-dagen-temperatur utan att känna mig ett dugg sjuk. Vad är det för djävulskap på gång nu då?

För första gången i år var jag ledig samtidigt som prognosen lovade varmt och vindstilla väder. För mig betyder den kombinationen automatiskt att distanspass står på schemat. Jag ställde därför väckarklockan på 07.30 och en timme senare rullade jag hemifrån.

Jag hade ingen plan när jag gav mig av annat än att försöka hinna köra min långrunda (Gävle – Skutskär – Rullsand – Gårdskär – Nöttö – Marma – Älvkarleby – Älvkarleö Bruk – Åsbo – Hästbo – Gävle) innan 12.30 vilket gav mig 4 timmar. När jag cyklade hemifrån hade jag bara vatten med mig, 2 liter i ryggan plus 0.75 liter i flaskan.

På banvallen förbi Järvsta skymtade jag en annan cyklist framför mig. Det visade sig senare vara en LVG-cyklist från min egen klubb (glömde tyvärr fråga vad han hette) som hade bråttom till Skutskär för att möta ett gäng andra LVG-cyklister för ett sista långpass innan VR nästa helg. Jag lyckades med nöd och näppe kränka honom, men det krävdes ett tempo strax under tröskel nästan hela vägen från Järvsta till fabriken i Skutskär.

Strax efter Marma började kroppen skrika efter energi men jag bestämde mig för att försöka härda ut och köra hela passet utan kolhydrater. Den hårda öppningen skulle dock visa sig förödande en dryg timme senare då jag väggade på raksträckan förbi Sälgsjön. Helt plötsligt kände jag att balansen inte fungerade samtidigt som benen inte alls ville veva runt pedalerna. Dagens andra kränkning var ett faktum, fast denna gång kränkte jag bara mig själv.

Jag lyckades i alla fall ta mig hem utan tillbud men mådde riktigt illa och hade svårt att få i mig både mat och vätska. Höll på nästan en halvtimme och åt några få tuggor åt gången innan det släppte och jag kunde lassa in ordentligt.

Detta pass fick avsluta en ganska intensiv träningsvecka där jag hunnit med 6 cykelpass på sammanlagt 285 km samt två innebandyträningar. Nu blir det lugnt imorgon för att förhoppningsvis ha pigga ben till Gästrikecupen på tisdag. Det ryktas om ovanligt många höjdmeter i Rönnåsen och varvtider över 15 minuter.

Data från dagens pass i träningsjournalen: 2011-06-12

Igår vann vi mot Älvdalen i en allt annat än välspelad match på Lugnets C-hall i Falun. Vinsten innebär att Gävle Södra tar klivet upp i division 3 nästa säsong. Tyvärr känner jag själv ingen större glädje eftersom det blev ganska tydligt att jag inte längre är en del i laget.

Jag var uttagen som 2:a reserv vilket naturligtvis sved ordentligt, men jag bet ihop och följde med ändå för att kunna peppa laget från bänken. Strax innan matchstart fick jag dock veta att jag skulle sitta i sekretariatet. Inte nog med det, utan jag blev dessutom ombedd av vår tränare att sitta ensam med argumentet ”det andra laget har ingen”. Det var så jävla förnedrande att jag övervägde att bara gå därifrån och skita i allt.

Skön musik som speglar min sinnesstämning just nu…