Daniel Eriksson

Som Gert Fylking brukar säga – Äntligen! Ikväll är det dags för säsongens första rinkbandyträning för mig. Är inte så värst duktig som rinkbandyspelare, men jäklar vad skoj det är att åka runt och jaga det röda nystanet.

Min rustning

Efter gårdagens bowling har jag idag upptäckt några nya muskler. De sitter på ovansidan av underarmen och belastas tydligen väldigt mycket när man försöker bowla. Träningsvärk deluxe!

Jag hade egentligen planerat in dubbla pass idag med löpning mitt på dagen och innebandy ikväll, men latmasken har satt käppar i hjulet så det blir ingen löpträning trots att vädret är bra. Jag får ta nya tag imorgon istället!

Det här är historien om min långa resa från sjukligt fet 34-åring till vältränad 38-åring. Jag bjuder också på lite bakgrund till hur jag kunde bli stor som ett hus.

Bakgrund

Som barn var jag lite klädsamt knubbig. Några kilo över idealvikt men aldrig nåt som störde. Möjligtvis hade jag kunnat vara lite bättre på fotboll och bandy om jag vägt något kilo mindre, men jag saknade talang och hade därför ändå inte kunnat göra karriär den vägen.

I tonåren växte jag mer på längden än på bredden och var ett tag både vältränad och ganska nära idealvikt (84 kg på 184 cm när jag mönstrade som 17-åring). Efter gymnasiet drog jag till Uppsala för att plugga. Flytten innebar att jag tappade kontakten med sporten samtidigt som jag bytte morsans hemlagade mat mot billig skräpmat och en och annan öl. Viktmässigt blev året i Uppsala en katastrof då jag lyckades lägga på mig hela 21 kg på ett knappt år (från 87 till 108 kg).

För att göra en lång historia något kortare så gick jag:

• ner 17 kg i lumpen (Norrlandsjägare vid K4 i Arvidsjaur),
• upp en handfull kilon som FN-soldat i Bosnien,
• upp lite drygt 20 kg till 120 kg under 5 år på Ericsson (stillasittande kontorsjobb),
• ner 10 kg under 2 år i USA (skaffade gymkort, personlig tränare och började spela golf).

Tiden i USA blev tyvärr inte vad jag hade hoppats på och när jag kom hem var jag trött, besviken och utan fast anställning. Jag lyckades ändå hanka mig fram, men min redan ansträngda relation till godsaker blev sämre och sämre och omfånget växte i snabb takt. När jag äntligen fick tummen ur och bestämde mig för att gör nåt åt det kroppsliga förfallet visade vågen smått ofattbara 133 kg (2006-01-02).

Vändpunkten

Vändpunkten blev bokstavligt talat en utebliven vändning. Några veckor innan julen 2005 skulle jag spela rinkbandy med några kompisar, men vikten gjorde att jag knappt orkade trampa ifrån i svängarna så det gick mestadels bara rakt fram. Det kändes förnedrande när de andra lätt åkte i åttor runt mig.

En annan starkt bidragande orsak till att jag lyckades uppbringa tillräckligt med motivation var det allmänna välmåendet, eller rättare sagt avsaknaden av välmående. Det mesta är jobbigt när man väger mycket, och jag sov dessutom ganska dåligt och vaknade ofta med ont i ryggen.

Jag fick i samma veva också lite mer struktur i vardagslivet med ett fast jobb. Med struktur är det lättare att lyckas med en långvarig viktnedgång så detta var en viktig kugge i mitt nya lättare liv.

Mjukstart

Jag visste att jag ville gå ner i vikt, men jag visste inte riktigt hur jag skulle gå till väga. Näringslära var ett främmande begrepp för mig, men jag hade via kvällstidningar och webben lärt mig att fullkornsprodukter var bra och att läsk innehöll massvis med energi. Som ett första steg bytte jag därför ut pastan mot fullkornspasta och så började jag dricka äppelcidervinäger till maten istället för läsk. Trots att jag fortfarande åt ganska mycket sötsaker och energität mat (t.ex. pizza) så började vikten sakta gå ner. På fyra månader lyckades jag gå ner 4 kg utan att anstränga mig alltför mycket.

Turbofart

I slutet på april 2006 så fick jag influensa och var däckad i en dryg vecka. Förråden av sötsaker tog snart slut hemma och jag var för sjuk för att gå till affären. Som av en händelse hade jag allt som behövdes för att göra chokladbollar hemma. Några dagar senare när det halvkilo smör jag från början hade var slut så insåg jag äntligen att jag måste göra nåt åt mitt frosseri i sötsaker.

Jag vet inte riktigt hur jag lyckades motstå frestelsen, men från den 1:a maj 2006 till en bra bit in i augusti samma år så köpte jag inte en enda sötsak, godisbit eller glass. Dessutom började jag motionera 3-4 gånger i veckan (18-25 km på cykel i så hög fart jag orkade).

Vikten rasade av mig och på tre månader tappade jag otroliga 21 kg utan att egentligen lida något. När jag idag tänker tillbaka på den där sommaren så fattar jag inte riktigt hur det kunde gå så fort. Jag åt vanlig husmanskost och en del snabbmat och rörde inte på mig extremt mycket, ändå gick jag ner ca. 1.5 kg per vecka.

När hösten kom så började det gå lite långsammare och dessutom kunde jag inte hålla mig borta från sötsakerna helt. Jag lyckades ändå kapa ytterligare 6 kg under 2006 och lagom till min födelsedag i slutet på januari 2007 så visade vågen tvåsiffrigt (99 kg). Jag hade alltså på 13 månader gått ner 34 kg utan hjälp eller någon riktigt strukturerad diet.

Berg-och-dalbana

Efter störtdykningen i början så har min viktkurva sett ut som en berg-och-dalbana i några år. En viktminskning på en handfull kilon har följts av en viktökning på nästan lika många kilon. När jag är motiverad och håller mig borta från sötsaker så går jag ganska lätt ner, men det krävs inte mycket för att jag ska tappa motivationen och då är det svårt att motstå sötsaker, godis och glass. Jag har många gånger funderat över varför jag har en så jobbig relation till sötsaker utan att komma fram till något svar.

Jag har fortfarande ingen lösning på hur jag ska kunna bli långsiktigt viktstabil. Mitt stora problem är att jag har svårt att sluta äta sötsaker när jag väl börjat. Den enkla lösningen är att helt avstå sötsaker resten av livet, men ack så tråkigt det skulle vara. Jag vill kunna unna mig nåt gott då och då utan att behöva oroa mig för om det blir starten på ett längre frosseri. Jag har fått tips om att boken Hjärnkoll på vikten (Martin Ingvar, Gunilla Eldh) kanske vore nåt för mig. Den ligger i alla fall på min att-köpa-lista nu.

Slutmål

Just nu väger jag 83 kg och känner mig riktigt nöjd med min kropp. Utseendemässigt behöver jag inte gå ner nåt mer, men för att kunna vara med och slåss om pallplatser i mountainbike i framtiden så krävs det låg vikt. Jag siktar därför på att försöka skala bort ytterligare en handfull kilon för att på sikt stabilisera mig strax under 80 kg.

Idag har jag lyckats få ihop ca. 65 km cykling utan att egentligen träna. Inte illa pinkat, eller hur?

Först skulle jag till Sandviken för ett kort besök på sjukhuset och eftersom vädret var helt fantastiskt mitt på dagen bestämde jag mig för att cykla. Eftersom jag skulle behöva lämna cykeln obevakad ett tag så tog jag min gamla hoj. Det blev en knapp timme i vardera riktningen med runt 30 km/h så jag skrev in det som en träning.

Sen var det serieträff för Gästriklands IBF på kvällen och den hölls på Scandic. Ytterligare ca. 8 km cykling fast nu på pendlarhärket. Dessutom har jag hunnit med en sväng till affären vilket ger ytterligare en kilometer eller två.

Besöket på sjukhuset var för att kolla upp halsen och bihålorna. Jag fick en remiss till en specialist efter en del halsproblem i våras eftersom läkaren då tyckte mitt gomsegel såg lite konstigt ut. Specialisten konstaterade dock snabbt att det inte var nåt konstigt med halsen. Jag fick i alla fall chansen att fråga henne lite om mina bihålor som jag lätt får ont i och om min näsa som rinner väldigt mycket när jag anstränger mig. Tyvärr fick jag inga nya svar, men jag fick i alla fall en ny medicin att prova mot rinnsnuvan – Atrovent Nasal.

Efter en helg fylld av bilåkande, cyklande, ryggont och trevligt sällskap var jag idag helt slut som artist. Jag tog till och med en tupplur på eftermiddagen trots att jag hade sovit drygt 8 timmar under natten.

Helgen blev riktigt lyckad trots att sommarens form är ett minne blott. Resultatmässigt är jag inte nöjd eftersom jag var hela 24.2% efter vinnaren (Mattias Nilsson), men kombinationen dålig form + ryggproblem + bana som inte passar mig kunde inte sluta speciellt bra hur mycket jag än ville. Även fast banan inte passar mig så var den fantastiskt rolig att köra och dessutom hade jag supertrevligt sällskap hela helgen. Jag åkte ner till Hässleholm tillsammans med Jesper Hjortsberg, Emmy Thelberg samt Emmys pappa och syster.

Lördag

Helgen började redan 06:00 i lördags då mobiltelefonens ilsknaste larmsignal väckte mig bryskt. En timme senare blev jag upphämtad av Jesper för vidare transport hem till familjen Thelberg. Där packade vi in oss i deras bil för den långa resan (70 mil) till vandrarhemmet Petvå i Hässleholm. Efter en snabb incheckning åkte vi vidare till Hovdala Slott där Jesper och Emmy provkörde delar av banan. Själv nöjde jag mig med en rejäl promenad för att reka starten, varvningen och sista kilometern. På kvällen blev det tacos, sötsaker och kortspel innan vi alla stupade i säng redan vid 22-tiden.

Tyvärr lyckades jag sträcka magmusklerna när jag väntade på att bli upphämtad på morgonen. Jag halkade av ena pedalen och gjorde mig illa när jag parerade med kroppen för att slippa ramla. Vet inte vad som hände, men magmusklerna har varit ömma ända sen jag försökte mig på grodhopp för 10 dagar sen.

Tävlingen

Jag visste att formen var dålig så istället för att försöka hänga på de riktigt snabba H30-åkarna så höll jag mitt eget tempo i den första stigningen på grusvägen. Tekniken var dålig både för mig och de omkring mig i början så det blev en del stopp, men allt eftersom jag avancerade genom fältet så flöt det på bättre.

Tyvärr sträckte jag magmusklerna 4-5 gånger under loppet och hade några gånger tårar i ögonen av smärtan. Förmodligen var det också de skadade magmusklerna som indirekt gav mig jätteproblem med ryggen redan halvvägs in på första varvet. Bålen används ju väldigt flitigt när man kör på teknisk stig, och i brist på fungerande magmuskler så får de andra musklerna jobba desto hårdare.

På väg in mot varvningen funderade jag på att bryta för ryggen kändes helt trasig. Som tur är stod det lite publik där och hejade så jag bet ihop och fortsatte en liten bit till. När jag kom in på första stigen på andra varvet så stod Anders Thelberg där och hejade på och sa att Emmy var strax framför mig. Först trodda jag han skojade, men några kilometer senare såg jag faktiskt Emmys ryggtavla.

Tyvärr lyckades jag få pyspunka eller burpa däcket i början på andra varvet så cykeln blev svårstyrd med bara runt 1 bar i framdäcket. Körde vidare en bra bit men till slut var jag tvungen att stanna till och pumpa i lite luft. I mina försök att vinna tid försökte jag pumpa utan att ta av mig handskarna, men det slutade med att jag lyckades släppa ut ännu mer luft. Efter att ha tagit av mig handskarna och svurit lite åt mig själv kom jag till slut iväg efter ett stopp på nästan två minuter. En knapp minut senare fick jag syn på Jesper som stod och meckade med sitt framhjul. Jag stannade till som hastigast och gav honom min pump innan jag drog vidare.

Den sista milen kunde jag inte stå upp och trampa för då spökväxlade cykeln, och jag kunde inte sitta ner för då såg jag stjärnor av ryggsmärtorna. Det var ytterst nära att jag klev av där man passerar vägen innan de sista kilometerna på endurospåren. Tyvärr tappade jag några placeringar på slutet, men trots problemen lyckades jag hålla farten uppe och gav mig till och med på en spurt på slutet som jag förlorade knappt.

Strax efter att jag gått i mål så kom Emmy in som segrare. Hon var självklart jätteglad och det var riktigt roligt att se prisutdelningen efter loppet.

Emmy Thelberg – svensk mästarinna 2010

Mattias Nilsson – svensk mästare 2010

Notisen i träningsjournalen hittar ni här: MTB-SM Marathon 2010

Det är dags att göra din röst hörd, på söndag är det val till kommun, landsting och riksdag. Eftersom det dessutom är SM nere i Hässleholm på söndag så har jag precis varit iväg och förtidsröstat. Gör det du med!

Det finns många viktiga frågor i årets val men för mig är det framförallt två saker som berör.

1. RUT: Min flickvän är egen företagare och driver ett städföretag som heter Fint Med Finess. Försvinner RUT är det stor risk att hon måste lägga ner verksamheten.
2. SD: Det vore en skam för Sverige om vi lät de här osmakliga och odemokratiska skojarna ta plats i politikens finrum!

Idag för exakt nio år sen vaknade jag som vanligt av att klockradion drog igång klockan 8 lokal tid (PST). Jag bodde på den tiden i Torrey Hills i norra delen av San Diego och jobbade med mjukvaruutveckling på företaget Pacific Mindworks.

Ovanligt nog så vaknade jag inte till skvalande musik från nån av de lokala reklamstationerna utan det lät mest som nån pjäs om världens undergång. Det tog mig ett bra tag att vakna tillräckligt mycket för att inse att det var nåt konstigt på gång, och när jag steg upp och slog på TV:n så var det samma typ av bilder och information på alla mina 200+ kanaler. Jag satt sen som klistrad framför TV:n i nån timme innan jag tog mig i kragen och åkte till kontoret. Kirk och Hugues var redan där men speciellt mycket gjort blev det inte för all tid ägnades åt att lyssna på radio och surfa runt på diverse nyhetssajter.

Framåt eftermiddagen blev vi hungriga och bestämde oss för att åka till det stora köpcentret i La Jolla / UTC för att äta, men allt var stängt och jag tror vi till slut åt på P.F. Changs (fin kinarestaurangskedja).

Kvällen spenderades sen framför TV:n och datorn med att försöka förstå vad det var som hade hänt.

Vad gjorde ni den 11:e september 2001?

Den avslutande halvtimmen under dagens distanspass var en enda lång pina. All energi var slut och jag kände mig lätt vimmelkantig. Jag tror nästan att det var säsongens jobbigaste pass, i alla fall känns det så nu efteråt.

För ovanlighetens skull tänkte jag köra de 12 milen non-stop och hade därför stoppat på mig två Snickers som färdkost plus två liter vatten i ryggan och en vattenflaska på ramen med BCAA-pulver i. Från början var det tänkt att bli ett ganska lugnt pass, men redan på väg ut ur Gävle (på banvallen i Järvsta) började benen bli otåliga så jag vred upp tempot lite. Det rullade på så bra att när jag passerade Skutskär bestämde jag mig för att försöka spränga 4-timmars gränsen. För att lyckas med det krävs en medelhastighet på 30 km/h, och med nästan en mil stig halvvägs in i passet så gäller det att stå på ordentligt på vägarna.

Min vanliga långtur

Med ca. 3 mil kvar träffade jag på ett gäng glada MTB-cyklister där vattenrännan och Åsbo-vägen korsar varandra. Det var Tomas ”PPTG” Gabrielsson plus en handfull andra som jag inte riktigt kände igen som var ute på ett riktigt mastodontpass. Jag stannade till som hastigast och sa hej men drog vidare redan efter en dryg minut för att inte tillåta mig själv nån vila.

Den höga farten och det relativt snåla energiintaget under passet tog till slut ut sin rätt och på myren strax innan Sälgsjön kände jag hur kroppen ”dog”. Helt plötsligt fanns det ingen kraft i benen och huvudet snurrade lite oroväckande. Jag tror inte jag vinglade så mycket, men det krävdes en hel del koncentration för att cykla rakt fram.

Även med det korta stoppet borträknat så missade jag 4-timmars gränsen med några sekunder. Jag är dock väldigt nöjd ändå! Notisen i träningsjournalen hittar ni här: Distanspass 2010-09-11

Jag har inte riktigt samma klipp i benen som i somras men det känns ändå riktigt bra. Får jag finslipa formen de närmaste dagarna utan missöden så borde jag kunna prestera helt okej på SM i Hässleholm nästa helg. Dessutom har Jesper gjort mig lite sugen på att köra Svealandsmästerskapen i Filipstad om två veckor. Vi får se hur det känns efter SM och hur vädret ser ut, men det vore trevligt att förlänga utomhussäsongen lite.

Det sägs att smärta bara är svaghet som lämnar kroppen. När det gäller träningsvärk så stämmer det faktiskt i de flesta fall, det är alltså bara inte nåt som tuffa killar går runt och säger. Själv känner jag mig inte så tuff idag för mina magmuskler är ömma så in i h-vete.

Magmuskler

Gårdagens löptur i Hemlingby avslutades med grodhopp och lite situps i bänk. Det var Molins förslag att vi skulle hoppa grodhopp och han skojade verkligen inte när han sa att de tog ganska bra på magmusklerna. Idag efter cykelturen så skulle jag köra mitt vanliga styrke-och-stretch-program vilket börjar med 60 situps på en yogamatta som jag rullar ut på hallgolvet. Redan när jag satte mig ner kände jag att magen var öm, och när jag skulle lägga mig ner dråsade överkroppen okontrollerat i backen. Smärtan var enorm och gjorde att det inte fanns någon som helst styrka eller styrsel i magmusklerna.

Kanske dags att skaffa sig en pilates-boll och köra lite seriösare bålträning under vintern?

Det verkar som om mina mad mechanical skillz var tillräckliga för att få ordning på baknavet. Jag har varit ute och snurrat i 90 minuter på blandat underlag och inte en enda gång strulade cykeln. Navet har dessutom blivit minst lika tyst som det var från början.

Passet började med ett snabbt varv vid Testebovallen för att se hur jag ligger till jämfört med tidigare i sommar. Lyckades slita mig runt på 7.31 vilket bara är 15 sekunder långsammare än mitt personliga rekord. Dessutom tappade jag några sekunder då jag fick köra långsamt förbi en häst, så jag är riktigt nöjd med tiden.

Sen rullade jag via oljehamnen till Bomhus-backen och drog en repa uppför den på tid för att plåga lungorna och benen lite till. Stånkade upp på 1.40 vilket bara är 4 sekunder långsammare än min bästa-tid trots att det kändes som om jag nästan stod still i början på asfaltsvägen.

Efter Bomhus-backen tog jag en sväng förbi Hemlingby och snurrade runt på MTB-spåret och lite andra stigar. Det flöt på bra även i de lite svårare stenpartierna vilket förvånade mig lite. Jag räknade nämligen med att alla vurporna den senaste tiden skulle decimerat mitt självförtroende, och jag vet av erfarenhet att utan självförtroende kan jag inte alls cykla bland stenar.

Cykelproffsskägg