Daniel Eriksson

Om 5 veckor är det dags för Finnmarksturen, ett lopp som ställer höga krav på pannbenets tjocklek. För att bygga lite extra pannben åkte därför jag och Magnus ”Gaastra” Eriksson upp till Brattfors idag för att nöta höjdmeter vid Mårtensklack och Lenåsberget. Det blev ett riktigt fint pass med oändligt många fler höjdmeter än vad man vanligtvis får ihop om man tränar runt Gävle.

Puls, hastighet och höjd för dagens pass.

Förhoppningsvis blir det ytterligare ett par besök i Brattfors de närmaste veckorna. Jag har flera bra ställen för hårdträning runt Gävle, men att cykla fort uppför är inte bara fysiskt skitjobbigt, det är även mentalt påfrestande och då är såna här pass nyttiga. Förra året blev det bara ett liknande pass men det kändes verkligen som om det hjälpte. I år siktar jag på minst tre såna här pass innan Finnmarksturen.

Idag var jag och fick ryggen fixad hos Gunilla Thegel på Din Kiropraktor. Vi får se hur länge denna justering håller. Jag fick i alla fall några fler tips om hur jag ska stretcha för att motverka problemen. Hon förespråkade österländsk medicin och satte fast en bunt sugkoppar på min rygg för att få igång cirkulationen ordentligt.

För att fira att min rygg inte längre är sned, vind och stel så drog jag till Stackbo där Magnus ”Gaastra” Eriksson visade mig en stig som passar utmärkt att köra 4+ min intervaller på.

Suddigt, men det ska föreställa Magnus i slutet på banan.

Större delen av stigen slingrade fram på en helt platt tallhed. Underlaget var sand i olika former med lite rötter här och där. Tekniskt okomplicerat men där sanden var lös så sög det fint i benen. Bara ett ordentligt igångdrag förutom starten och det var bara att mosa på allt vad man kunde. Det fanns dessutom en naturlig urtrampningssträcka då stigen inte startade och slutade på samma ställe. Ganska opti!

Det känns tomt och ensamt på jobbet nu. Jag sitter helt själv i ett ~500 kvadratmeter stort kontorslandskap. Även i vanliga fall är detta landskap ganska glest befolkat, Ericsson håller ju på och lägger ner oss, men nu i semestertider är det helt öde. Det är lätt att tankarna vandrar iväg till andra saker än jobb, som t.ex. träning, tävling och snorlätta cykeldelar.

Inspirationen till detta inlägg kommer från Jesper Hjortsberg som också är lite ensam på jobbet.

Öde kontorslandskap.

En av anledningarna till att jag bröt på SM i torsdags var att jag inte fick sadeln att sitta rätt, den ändrade vinkel flera gånger när jag satte mig ner. Den ISP-klämma från Ritchey som sitter på cykeln har strulat lite sen jag bytte till en Tune Speedneedle sadel i våras. Klämman kom med en speciell adapter för kolfiber-rails, så sadeln sitter fast jättebra, men den steglösa inställningen av sadelvinkeln verkar inte pressas samman tillräckligt hårt. Kanske är det railsen som flexar lite (de är ju i kolfiber) vilket minskar trycket på vinkelinställningen?

Hur som helst måste jag lösa problemet innan nästa tävling. Att som på Lida Loop och SM få stanna och justera sadeln är väldigt frustrerande. Det tar inte så lång tid att fixa, men man tappar den grupp man sitter i och motivationskontot dräneras. Idag har jag ruggat upp greppytorna lite, lagt på ett tunt lager super-epoxi och sen hällt på metallspån för maximal friktion. Tror ni det fungerar?

Super-epoxi och metallspån på ISP-klämman.

Plastraketen står i hallen och ser lite lätt övergiven ut. Den har inte fått någon frisk luft sen SM i torsdags och börjar se smått vissen ut. Jag gav den en rejäl dos kärlek i fredags med tvätt och lite finjusteringar, men nu börjar det bli dags att släppa lös den i skogen igen.

Övergiven plastraket i hallen med felmonterat bakdäck.

Jag har tagit en kort paus från cyklandet efter SM för att hinna rensa skallen lite. Det har blivit lite mycket fokus på cyklandet de senaste veckorna och jag kände att jag behövde ladda batterierna inför höstens satsning. Det är drygt 5 veckor till Finnmarksturen och om jag vill nå mitt mål (<15% efter vinnaren) så gäller det att inte ligga på latsidan.

I början på januari så skrev jag kortfattat på HappyMTB om vilka mål jag funderade på inför säsongen. Jag hade haft en jobbig höst med en del sjukdomar och skador och kände mig osäker på hur hårt jag skulle kunna satsa. Nu har drygt halva säsongen gått och en liten uppföljning är på sin plats.

Mindre än 20% efter segraren i långloppen

Jag har kört fem långlopp i år – Kolmårdsbiken, Långa Billingeracet, Lida Loop, Ränneslättsturen och Mörksuggejakten. I de två inledande loppen slutade jag cirka 24% efter segraren men kände mig ändå ganska nöjd (”fel” bantyp för mig och för lite skogsträning på grund av all snö). På Lida Loop var jag bara 15% efter, på Ränneslättsturen låg jag väldigt bra till när vevpartiet havererade med 2 mil kvar, och på Mörksuggejakten förra helgen var jag bara 14% efter.

Det är tre lopp kvar (eller fyra om jag kör Cykelvasan, har inte bestämt mig än). Finnmarksturen har jag kört tre gånger förut så jag vet vad som väntar. Förra året var jag 20% efter och jag hoppas i år kunna kapa det till max 15%. Bockstensturen hade jag tänkt köra förra året men fick i sista stund ställa in då jag hade feber på morgonen innan start. Jag har därför ingen koll på banan annat än vad jag läst mig till, men jag tror att den ska kunna passa mig hyfsat bra så 20% känns som ett bra mål. Sista tävlingen för året blir Snapphaneturen i Hässleholm som i år också får SM-status (MTB Marathon). Jag har noll koll på banan men de skryter med att ha Sveriges ”stigrikaste långlopp” vilket låter skoj.

Slåss om pallplats i Gästrikecupen och utmana Claes, Pontus och Lars

Jag valde i år att byta klass och köra senior istället för sport, men eftersom vi startat samtidigt har jag kunnat jämföra mig med Claes och Pontus ändå (Lars har jag inte sett till i år). Claes är fortfarande lite för snabb för mig, speciellt när det är stökigt. Jag har förbättrat tekniken något till i år, men det är svårt att lära en gammal hund att sitta.

Slippa tjejstryk både på långlopp och i Gästrikecupen

Jag fick ganska rejält med tjejstryk på Långa Billingeracet (14 minuter efter Ann Berglund), men jag klarade mig med knapp marginal både på Lida Loop och Mörksuggejakten. I Gästrikecupen har jag lyckats hålla Emmy Thelberg bakom mig i år.

Slå Henrik ”foxic” Dahlberg på nåt långlopp

Henrik har kört två långlopp, Lida Loop och Mörksuggejakten, och jag slog honom båda gångerna. Nästa drabbning blir på Finnmarksturen.

Lära mig disponera (lång)loppen bättre

Jag har fortfarande väldigt svårt att ligga på rulle någon längre tid. Så fort jag hunnit hämta andan lite vill jag köra om och trissa upp farten. Tyvärr så gör jag oftast detta genom ett ryck vilket betyder att jag helt plötsligt sitter ensam mitt mellan två grupper och tvingas bränna en massa energi i onödan.

Det vore mycket smartare om jag istället gick upp och drog och försökte få med några andra i gruppen som också vill köra snabbare. Även om jag kanske får stå för merparten av dragjobbet så kan jag säkert få en del hjälp.

Förutom att agera lite smartare vid gruppkörning så vill jag vara med längre fram i början på loppen. Ligger jag tillräckligt långt fram så kommer jag varken kunna eller behöva jaga framåt utan kan koncentrera mig på att hålla jämna steg med de runt mig.

Lite bilder från SM. Bilderna är förminskade till 1600×1200 men finns i original (4000×3000) om någon vill ha. Använd hur ni vill men länka gärna hit om ni använder en bild.

Idag var jag klen – riktigt ordentligt klen. Inte fysiskt klen, tvärt om kändes kroppen bättre än någonsin, utan mentalt klen. Istället för att bita ihop när det gick mig emot så vek jag ner mig. Besvikelsen är svår att klä i ord.

Jag hade inför dagens SM-tävling satt topp-10 som mål. Det var ett lite övermodigt mål, men utan koll på konkurrenterna så var målsättningen en ren gissningslek. Nästa gång jag kör XC på den här nivån vet jag lite mer om vad som krävs för att lyckas.

Innan start gav både Johan Östblom och Pelle Sjudin mig en del tips om taktik och vad jag kunde förvänta mig av loppet. Tack så mycket! Jag vill också passa på att tacka Håkan Linde som efter mycket letande lyckades hitta en kommissarie som sa att det var OK att köra utan klubbkläder (jag har inga).

En bild lånad från Per Kumlins blogg. Jag är åkare nr 521 i mitten.

Tävlingsreferat

Jag startade i tredje och sista led eftersom jag inte körde gårdagens tempo-lopp. På startrakan körde jag upp mig några platser utan att ta i så mycket och låg någonstans runt 18:e plats (av 29 startande) in på första stigpartiet. Det var lite köbildning i början och jag hamnade bakom Johan Östblom de första 5 minuterna. Det gick inte jättefort men det bildades ändå en lucka bakom mig vilket stärkte mitt självförtroende ordentligt.

Johan tyckte nog också att det gick lite långsamt så vid första lite längre uppförsbacken försökte han passera några åkare. Tyvärr strulade hans växlar (chainsuck) och han fick istället stanna till för att fixa problemet. Själv plockade jag en åkare i backen och ytterligare tre(?) åkare på tallhedarna halvvägs in på varvet. Pulsklockan visade då 98% och jag kände hur mjölksyran började bränna i låren.

Tre fjärdedelar in på varvet, efter en snabb nedförsbacke, hände det som inte får hända – jag satte mig så hårt på sadeln att den ändrade vinkel. Jag har haft problem med detta förut men trodde jag hade fått bukt med problemet. Jag gjorde ett snabbstopp och lyckades med handkraft böja tillbaka sadeln. Detta höll dock bara en liten stund, och i början på andra varvet var det dags igen. Denna gång plockade jag dock fram multiverktyget och skruvade åt ordentligt.

Jag försökte hålla modet uppe trots att jag nu fick jaga ikapp betydligt långsammare åkare, men när jag i en uppförsbacke halvvägs in på andra varvet fick chainsuck så kollapsade min motivation totalt. Istället för att bita ihop så vek jag ner mig och klev av. Jag förstår fortfarande inte riktigt vilken beslutsprocess som fick mig att ta det beslutet, men jag vet i alla fall att jag nästan direkt började ångra mig.

Att ge upp så här lätt är inte likt mig och det är absolut en ovana jag inte vill lägga mig till med. Långlopp handlar mycket om att bita ihop och kämpa vidare även när det går tungt, så den mentala biten måste fungera om jag vill kunna nå bra resultat.

Nu ska jag sova på saken. Kanske har jag några svar på mina egna funderingar när jag vaknar imorgon.

Panikmeck pågår. Inget att oroa sig för, helt normal nattsysselsättning för mig innan ett race. Nästan så jag känner lite trygghet i att genomföra denna ”ritual”. Denna gång var det dessutom bara träningshjulen som det panikmeckades med, de jag inte ska använda imorgon. Dubbel trygghet…

Panikmeck

Utan koll på konkurrenterna eller min egen kapacitet är det svårt att sätta mål. Men att tävla utan mål känns lite konstigt för mig, och med tanke på hur bra form jag är i just nu så vill jag inte fega alltför mycket med målsättningen heller. Det är gott om tid att glömma ett eventuellt misslyckande till Finnmarksturen, så det finns egentligen inget att förlora på att spänna bågen hårt och sikta högt.

Målet på SM är en topp-10 placering. Nu återstår att se om jag har vad som krävs.

Sikta högt!