Daniel Eriksson

Det var länge sen jag skrev nåt i bloggen, det ska det bli ändring på nu!

Tappade suget att skriva i höstas, och när det väl kom tillbaka så kände jag att jag först ville fixa till en kommentars-funktion här innan jag började. Tyvärr saknades tid och motivation för att hacka ihop nåt. Trots att det funnits massor att skriva om i vinter så har bloggen legat i träda. Träningsjournalen har jag däremot hållit uppdaterad, så hemsidan har inte varit helt död i alla fall.

Nu har cykelsäsongen dragit igång på allvar och det är dags att skaka liv i denna blogg igen. Jag ska försöka ta mig tid att putsa lite på hemsidan närmaste veckorna, så ha tålamod ni som känner för att kommentera något.

I helgen drar jag till Kolmården för att köra Kolmårdsbiken. Bestämde mig efter gårdagens Gästrikecup-tävling eftersom kroppen kändes så bra. Vi får väl se hur mycket jag orkar och hinner blogga i helgen, men jag har en hel massa ämnen att avhandla närmaste tiden.

Jag vill passa på att göra lite reklam för Fint Med Finess, ett nytt företag i Gävle som tillhandahåller hushållsnära tjänster så som städning och tvätt till bra priser och med hög kvalitet.

Kolla gärna in deras hemsida (som jag programmerat), och hälsa från mig om ni anlitar dom!

Jag har haft ett enormt sockersug under hösten vilket resulterat i att jag nu är ovän med vågen. Mina försök att bryta den tråkiga trenden har gång på gång misslyckats. Eftersom det är just sockersuget som satt käppar i hjulet så bestämde jag mig förra veckan för att prova en ketogen diet.

En ketogen diet går ut på att minska ner intaget av kolhydrater så mycket att man försätter kroppen i ketos. I normala fall använder kroppen kolhydrater för att bilda blodsocker som är hjärnans primära energikälla. Finns det inga kolhydrater att förbränna så kommer kroppen istället att bilda ketoner genom att oxidera fett. Ketonerna hjälper bland annat till att minska hungerskänslorna och sockersuget. Det finns mycket information om detta på nätet om man vill lära sig mer.

Nackdelen med att inte äta kolhydrater är att kroppen inte kan tillverka glykogen som är musklernas bränsle vid hårt arbete. För mig som tränar och spelar innebandy är därför en ketogen diet långt ifrån optimal.

Från början försökta jag köra med enbart Nutrilett-pulver (en så kallad VLCD, Very Low Calorie Diet), men det påverkade min prestationsförmåga på träningarna alldeles för mycket. Efter att ha räknat lite på energiåtgång och hur mycket fett kroppen kan oxidera varje dygn kom jag dessutom fram till att ren VLCD är direkt dumt för mig. För att inte tappa alltför mycket muskelmassa bör jag inte ligga på ett större underskott än ca. 1000 kcal per dygn, och med bara Nutrilett-pulver hamnade jag på nästan det dubbla underskottet på vilodagar och ännu mer på träningsdagar.

För att inte hamna på ett alltför stort underskott har jag därför börjat komplettera Nutrilett-pulvret med kolhydratsfattiga livsmedel som t.ex. ost, skinka, kyckling och ägg. Jag planerar också att ladda upp med snabba kolhydrater i form av maltodextrin inför viktiga matcher för att kunna prestera så bra som möjligt.

Efter att ha justerat dieten för att passa mina förutsättningar så verkar det nu fungera riktigt bra. Sockersuget är nästan helt borta och jag tycks kunna prestera ganska bra på träningar.

Årets upplaga av Finnmarksturen var, trots att man tagit bort den jobbiga backen upp till slammdammen i början, en ganska jobbig historia. Det hade regnat en hel del i Ludvika vilket gjorde vissa partier tungtrampade och surhålen var fler och större. Vinnartiden var 13 minuter långsammare än förra året vilket säger en del om förhållandena.

Själv klämde jag till med ett nytt personligt rekord med nästan 13 minuter och knep 22:a plats i H30-klassen. Jag hade räknat med att behöva köra på ca. 4:45 för att ta poäng, men den tunga banan gjorde att mina 4:55:27 räckte för att inkassera fyra nya poäng i Långloppscupen. Lite pulsdata finns i träningsjournalen här: FMT 2009

Trots att jag hade min väggning i Mörksuggejakten i färskt minne så gick jag ut riktigt hårt. Som tur är kom jag ikapp Henrik Dahlberg efter en knapp timme och insåg då att det var dags att vrida ner tempot ett snäpp om jag ville komma i mål. Henrik försvann utom synhåll i en lång utförlöpa och jag sänkte pulsen några procent. Precis som i Rättvik drabbades jag av kramp, men denna gång smög den sig på lite försiktigt efter 2:20, 3:45 och 4:25. Alla tre gångerna kunde jag ”bota” mig med en gel, lite extra vatten och några minuters lugnare körning.

Mellan första och andra kontrollen låg jag helt ensam. Några hundra meter framför mig hade jag en grupp om 6-7 åkare med bland annat Lars Olsson från OK Hammaren. Jag var lockad att försöka jaga ikapp, men jag var rädd för att förta mig och körde därför vidare i mitt eget tempo. Jag satt och väntade på att gruppen framför skulle försvinna utom synhåll och på att nån skulle komma bakifrån som jag kunde hänga på. Tyvärr blev det varken eller, och med facit i hand borde jag jagat ikapp för att kunna ligga på rulle.

Några mil senare kom jag ikapp en ganska trött Lars som hade tvingats släppa ”sin” grupp. Vi hjälpte varandra till och från några gånger under loppet av en timme eller så, men efter sista kontrollen var jag lite starkare och lyckades skapa en lucka som sen växte långsamt in mot mål.

Under loppet lyckades jag vurpa två gånger. Först vurpan skedde i låg fart ute på myren där de flesta tvingades gå. Jag landade mjukt och blev varken skitigare eller blötare än jag redan var. Den andra vurpan var mindre trevlig. Med nån kilometer kvar är det ett par steniga utförslöpor i skogen. I hög fart lyckades jag sätta framhjulet på fel sida om en hal sten och drog i backen ganska hårt. Tur i oturen så landade jag inte på någon uppstickande sten, men ont gjorde det i alla fall. Konstaterade dock snabbt att varken jag eller cykeln var trasiga, så jag var ganska snabbt uppe i sadeln igen. De tre åkare som innan vurpan hade legat framför mig, och som jag trodde jag skulle kunna tvåla dit sista biten in mot mål, hade dock hunnit försvinna utom synhåll.

Jag körde hela loppet med min gaffel, en RockShox SID Race, i ”låst” läge. Jag har under sommaren blivit mindre och mindre nöjd med köpet av denna gaffel, och inför nästa säsong blir det nästan säkert en ny gaffel. Synd att man inte är snabb nog för att kunna bli sponsrad.

I morse vaknade jag hungrig trots att jag drog i mig en pizza, en burk Ben & Jerrys glass och några Delicato-bitar när jag kom hem till Gävle igår kväll. Då hade jag också hunnit äta maten som bjöds efter Finnmarksturen plus en massa godis i bilen. Förutom lite stelhet så känns kroppen riktigt bra idag, så pass bra att det förmodligen blir ett pass innebandy ikväll.

Bilden tagen av jronbike på HappyMTB. Länk till hans Picasa-album: FMT 2009

De som följt min träningsjournal vet att jag haft problem med konstiga smärtor i benen till och från under sommaren. Jag trodde det var en nervretning i ländryggen som var orsaken, men trots behandling så har problemen kommit tillbaka i flera omgångar.

Det kändes inte helt 100-procentigt i benen och ryggen när jag cyklade till jobbet i morse, så jag bestämde mig för att försöka få en tid hos en kiropraktor under dagen. Efter ett tips av ”Gary H” på HappyMTB så ringde jag till Niclas Carlson, och som av en händelse fanns det en återbudstid efter lunch.

Efter att ha lyssnat på min berättelse, ställt en massa frågor och böjt och vridit på en bunt kroppsdelar så presenterade Niclas en ny teori om vad som var fel med mig. Enligt honom så har jag överansträngda höftböjarmuskler samt en stel bröstrygg, och detta kunde tydligen förklara mina smärtor.

Allt han sa lät vettigt, men som okunnig är det svårt att veta vad man ska tro på. Jag köpte i alla fall hans teori tills vidare och har påbörjat behandling för att komma till rätta med problemen. Det är återbesök på onsdag, vi får väl se om det känns nå bättre då.

När jag kom hem efter jobbet så visade det sig att mina nya innebandyskor äntligen hade dykt upp. Jag beställde dom från Millet Sports i England för ungefär tre veckor sen eftersom ingen affär i Gävle hade hunnit få hem några Asics-skor än. Förra säsongen köpte jag ett par Asics Gel Blast 2 som jag var mycket nöjd med, och när jag såg att Asics hade släppt en uppföljare (Gel Blast 3) så väcktes ha-begäret.

Här är förra årets trotjänare och årets inköp:

Grundkonstruktionen verkar vara nästan identisk, och det enda som verkligen skiljer är det kosmetiska. Det ska bli intressant att prova de nya skorna och se om jag känner nån skillnad.

Enligt nån recension på nätet så skulle de nya skorna vara lite lättare än de gamla, men efter en kontroll på min köksvåg så verkar det inte stämma. Mina något nötta Gel Blast 2 väger 731 gram och de sprillans nya Gel Blast 3 väger 748 gram.

Idag ramlade jag under en gräsklippare.

Förutom städandet av ansiktet så passade jag på att städa lite i lägenheten, städa lite på datorn och sätta ett personligt rekord vid Testebovallen. Dagen har med andra ord varit ganska bra.

Imorgon blir det vilodag och på tisdag ska jag åter igen försöka träna innebandy. Jag hoppas verkligen jag slipper få ont i benen som jag fått de två senaste innebandypassen för på onsdag är det Gästrikecup-tävling vid Skidstavallen. Går allt som planerat så blir det sen ett lugnt innebandypass på torsdag och därefter ska jag ladda ordentligt inför Finnmarksturen på lördag.

Idag stod det distansträning på schemat. SMHI hade lovat bra cykelväder, men som vanligt hade de fel. Allt från stekande sol till kyligt regn hann jag med att uppleva under de 13 milen jag avverkade.

Det finns inte så mycket att skriva om passet förutom att jag höll på att bli överkörd av ett blindstyre utanför Willys i Hemsta. Tack vare effektiva bromsar (Avid Juicy Ultimate) och lite tur blev det bara en lätt touch, men inte ens det märkte gubben. Med adrenalinet sprutandes ur pannan cyklade jag efter honom in på parkeringen och förklarade mitt missnöje med hans sätt att framföra sitt fordon. Gubben, som till råga på allt hade keps, lät dock uppriktigt ledsen och bad så mycket om ursäkt. Jag hoppas han har bättre kolla på cykelbanan nästa gång det är dags att ge sig ut med bilen.

Precis som för två veckor sen stannade jag till vid kiosken i Marma och fyllde på med glass, sportdryck och lite choklad. Passade på att fråga om de hade hittat några glasögon, men som väntat var de borta. Det blir till att beställa nya från Cyclecomponents eller Chain Reaction Cycles.

Här kommer lite bilder från dagens tur:

Vägen mellan Långsand och Gårdskär.

 

Glatt självporträtt.

 

Är det ett UFO?

 

Det blev mycket grusväg, som vanligt på mina distanspass.

 

Någonstans mellan Karlholm och Marma.

 

Upplandsleden mellan Marma och Älvkarleby.

 

Fallen i Älvkarleby fotograferade från Laxön.

 

Lite siffror för passet finns i träningsjournalen.

Gävle är ganska platt och några längre backar är svårt att hitta. Med tanke på hur många (långa) backar som Finnmarksturen bjuder på så är backträning något vi Gävlebor saknar.

För att råda bot på detta underskott av backträning så bar det därför av mot Ockelbo i förrgår för att nöta höjdmeter kring Mårtensklack. Jag och Magnus ”Gaastra” Eriksson åkte med Niklas Magnusson upp till Brattfors där vi parkerade bilen. Sen bar det av uppför på Gästrikeleden. Magnus hade bra koll på var vi skulle cykla för att få maximalt med höjdmeter i benen och guidade oss runt på en blandning av grusväg och stig.

Bland annat körde vi en riktigt trevlig bit av Gästrikeleden som var en stig med en nästan 10 minuter lång kontinuerlig stigning. Magnus och Niklas utmanade mig att köra den en gång extra medan de pustade ut, och andra gången jag nådde toppen brände det skönt i låren. Bilden här bredvid är från högsta punkten på det stigpartiet. Sen blev det grusväg i hundra meter innan sista stigen upp mot Mårtensklack tog vid.

Efter en kort paus vid vindskyddet på toppen så fortsatte vi nedför en ganska brant backe som bitvis var i läskigaste laget för en fegis som mig. Sen blev det en riktigt härligt sugande uppförsbacke på grusväg. En sån där som det finns oändligt många (tycker man) på Finnmarksturen. Jobbig men bra träning! Klicka här för en kartbild över turen.

När turen led mot sitt slut och krafterna började tryta för Magnus och Niklas avvek jag och körde Gästrikeleden ut till 272:an. Precis efter att jag passerat järnvägen lyckades jag riva upp ett rejält hål i däcket på en vass sten eller kvist. Jag försökte förgäves få latexgeggan att täta hålet, men det visade sig snabbt att hålet var alldeles för stort.

Det blev till att stoppa i en slang för att kunna ta sig vidare. Resten av turen åkte jag runt och funderade på vad jag skulle göra för att slippa dylika missöden på tävling. Jag hade hört många säga att Supersonic-däcken hade känsliga sidor, men jag trodde inte de var så känsliga. För att slippa den här typen av punkteringar får jag nog antingen stå ut med högre vikt på däcket eller en mindre luftkammare.

Väl ute på 272:an så stannade jag till och fikade vid Medskogssjön innan jag fortsatte mot Högbo. Därefter blev det vägen från Östanbyn över skogen till Bäck och sen vidare hemmåt mot Sätra.

Det blev 3h23m effektiv cykling med ganska många avverkade höjdmeter. Här är notisen i träningsjournalen.

För andra helgen i rad blev det ett svetto-fika-pass för mig. Det vill säga ett svetto-pass med en fikapaus efter nån eller några timmar. Idag körde jag grusvägsrally upp till Norrsundet, och sen blev det asfaltsnötande tillbaka till Gävle.

Det regnade när jag gav mig av från Sätra så jag passade på att prova min nyinköpta regnjacka för första gången. Det är en Endura ”Laser II”, och förutom att materialet har en gummiaktig insida som känns lite konstig mot huden så är jag riktigt nöjd. Kör man med långärmad tröja under så märker man inte alls av gummi-känslan.

Jag stannade till i Hamrångefjärden och tankade lite glass, kexchoklad och sportdryck. Efter grusvägsrallyt såg jag mer ut som något föräldrar skrämmer sina barn med än som en cyklist. En liten flicka tittade storögt på mig inne i butiken och drog sin pappa i ärmen när jag klampade förbi.

Jag hade egentligen tänkt leta mig tillbaka till Gävle på tidigare outforskade grusvägar i närheten av E4:an, men jag hade en tid att passa och klockan hade hunnit bli lite för mycket så det blev asfalt hela vägen hem istället.

Eftersom jag hade vilodag igår och var utsövd så var det inga problem alls att ligga på 80-85% av HRmax. Benen var pigga och inte ens 2 timmars lerbad på tungtrampad grusväg gjorde mig speciellt trött.

På vägen hem mot Gävle skymtade jag två landsvägscyklister framför mig när jag passerade Trödje. Tanken på att kränka några landsvägsnissar på min extremt skitiga mountainbike fick mig att vrida upp hastigheten ett snäpp, och i nedförsbacken in mot Björke kunde jag till slut visa vem som var herre på täppan. Fan vad barnslig jag är…

Det blev lite drygt tre timmars cyklande plus en kvarts fikapaus. Räknar man bort fikapausen så hade jag en medelpuls på 83% av HRmax. Här är notisen i träningsjournalen.

Turbeskrivning: Hem – golfbanan – Gamla Bönavägen – Utvalnäs – Harkskär – Utnora – Eskörönningen – Hillevik – Trödje – Åfjärdsbro – Gamla Iggövägen – Säljemar – Norrsundet – Hamrångefjärden – (paus) – Katrineholm – Trödje – Björke – Hille – Hem

Egentligen hade jag tänkt ta en vilodag idag och köra ett långpass imorgon, men väderprognosen lovar skitväder imorgon så jag körde långpasset idag istället. Jag kände mig lite seg i kroppen när jag vaknade efter gårdagens tur med GöranH, men efter att ha käkat en stadig frukost så kom kroppen igång ganska bra.

 

Min vanliga lång-runda är lite drygt 10 mil och jag har hunnit med att köra den ganska många gånger nu. För att få lite variation bestämde jag mig idag för att byta ut den tråkiga sträckan mellan Karlholm och Älvkarleby och istället köra lite mindre vägar till Marma och därifrån ta Upplandsleden till Älvkarleby. Det blev nästan 2 mil extra och dessutom fick jag köra en liten bit fin stig mitt i allt grus- och asfaltsnötande.

Dagens enda riktiga stopp gjorde jag vid kiosken i Marma. En glass plus en del dricka avnjöts i solskenet.

För att inte se ut som ett ufo på bilden tog jag av mig mina glasögon, och de ligger nog fortfarande kvar i Marma. Tyckte det kändes lite konstigt när jag cyklade därifrån så jag kände efter så att kameran var med, men hjärnan kopplade aldrig att det var glasögonen som fattades.

Efter Marma körde jag Upplandsleden mot Älvkarleby. Den var inte alltid så lätt att följa på grund av dåligt underhållna markeringar, men stigen var trevlig och gick i härlig natur längs Dalälven. Jag har ett vagt minne av att ha gått den här sträckan av Upplandsleden när jag var liten, kanske på en skolutflykt eller liknande. Tyvärr hade jag lämnat hjälmen hemma så jag tog det ganska försiktigt för att inte riskera nåt.

 

Det var inte förrän jag stod vid avfarten in mot Dalen och Åsbo som jag märkte att glasögonen fattades, och då var det lite sent att vända tillbaka.

 

Inspirationen till nedanstående bild har jag fått från Henrik Öijers blogg som jag läser flitigt. Jag tog ett par bilder på mig själv, men tyvärr har jag inte rätta snitsen så alla de andra hade fokus på naturen bakom mig. Det här var den enda bilden med fokus på min skalle, och självklart råkade det vara den enda bilden där jag tittar rakt framåt istället för in i kameran. Nåja, det lär väl inte vara så många barn som läser den här bloggen så chansen att nån blir ihjälskrämd är försvinnande liten.

 

Jag låg och pendlade kring 80% av HRMax hela turen, och det var inte förrän de två sista milen som det började bli lite jobbigt. Kombinationen av trötta ben, mosig hjärna (solen hade stekt mig ganska hårt) och motvind gjorde sträckan från Kessmansbo till Andersberg riktigt dryg.

Turen tog 4h27m totalt inklusive 16 minuters paus i Marma, och jag hann avverka lite drygt 12 mil innan jag var hemma. Plottar man GPS-datat i Google Earth ser det ut så här:

Turbeskrivning: Sätra – Hemsta – Skutskär – Rullsand – Långsand – Gårdskär – Karlholm – Sandbyn – Sätra – Marma – Älvkarleby – Älvkarleö – Åsbo – Kessmansbo – Hästbo – Sälgsjön – Andersberg – Teknikparken – Tolvfors – Sätra