Om nån är nyfiken så har jag precis mätt upp cykelvägen runt Sätra. Den är 6.25 km lång. Det är denna sträcka jag mätt:
Sätra runt på cykelvägen.
Även fast det var något kortare runt Sätra än jag trott så var rundan jag brukar springa faktiskt lite längre. Transportsträckan till och från cykelvägen var hela 680 meter, så den totala sträckan blev 7.6 km. Det ger mig lite bättre tempo-värde, men jag orkar inte gå tillbaka och ändra i träningsjournalen.
Idag bjöds det på jobbiga höjdmeter, stenig stig och otäcka utförslöpor vid Rönnåsen. Det var Gästrikecup-tävling, och precis som för två veckor sen i Högbo slutade jag på tredje plats i seniorklassen.
Vissa har bländande teknik i skogen, andra har bländande vita ben.
Jämfört med banan i Högbo för två veckor sen kändes svårighetsnivån något lägre vilket passar mig bättre. Samtidigt var farlighetsnivån mycket högre då det på vissa ställen gick ordentligt fort på stigar med stora stenar. Detta resulterade i massvis med punkteringar och nästan hälften av sportklassen bröt. En av stenarna hoppade dessutom upp och attackerade Jesper Hjortsberg som föll och stukade sitt självförtroende.
Jag var inte alls förtjust i banan efter uppvärmningsvarvet eftersom jag tyckte den var för svår och farlig. När väl tävlingen var igång så kändes den dock inte längre så svår och jag fick till och med lite flyt i stöket. Det var en utmanande bana på flera sätt och Johan Östblom hade verkligen lyckats bra med dragningen!
Det stora senior-startfältet. Jag försöker stirra ner Palmberg – förgäves…
När starten gick så fegade jag lite i första uppförsbacken vilket gjorde att Claes Engström smet förbi. Det betydde också att jag direkt tappade Jespers hjul som jag hade som mål att klamra mig fast vid. På det efterföljande stigpartiet tappade jag ett tiotal meter till Claes trots att jag slet hårt. Jag hade nog värmt upp lite dåligt, för kraften och orken kom smygande några minuter senare.
På det andra stigpartiet vurpade Jesper och Claes stannade till för att kolla hur han mådde. Jag passade då på att gå om Claes och lyckades hålla honom bakom mig resten av varvet.
På andra varvet var Claes ikapp mig, och när jag missade en sväng gick han om mig och gasade på lite extra. Oturligt nog för mig var det en svag stigning på halvteknisk stig, och i såna lägen är Claes mycket snabbare än mig så han fick en rejäl lucka som jag sen inte kunde täppa till.
Claes Engström försvarar den lucka han skapade på den föregående stigen.
I den steniga utförslöpan efter Rönnåsstugan ”burpade” jag bakdäcket på en sten och fick köra resten av varvet med alldeles för lite luft. Jag stannade till vid varvningen och fyllde på luft.
När jag stod och pumpade passade Pontus Johansson på att smita förbi. Han fick dock bara 30-40 meters försprång innan jag gick ut på tredje varvet. Jag täppte ganska snart den luckan, och på grusvägen upp till Rönnåsstugan gick jag om honom. Resten av varvet flöt på bra.
På det fjärde varvet lyckades jag åter ”burpa” backdäcket men jag kunde fullfölja både det varvet och det femte varvet utan att behöva fylla på luft. Sista varvet hade jag dock så lite luft att jag fick genomslag på i stort sett allt som stack upp om jag satt ner, så det blev mycket stående cykling. Förutom en nära-höghastighetscrash-upplevelse sista gången ner från Rönnåsstugan så var de två avslutande varven ganska händelselösa.
I helgen är det dags för Lida Loop 2010 vid Lida friluftsområde söder om Stockholm. Det blir fjärde gången i rad som jag kör denna tävling, vilket också innebär att jag firar fyraårsjubileum som tävlingscyklist. Lida Loop var den första cykeltävling jag någonsin körde, och den gav mig blodad tand.
Lida Loop 2007. Både jag och cykeln vägde mer på den tiden.
Starten i Lida Loop är lite speciell med en slalombacke följt av flera kilometer motionsspår. Dessutom verkar det vara ganska många snabba cyklister utan skogsteknik som är med (landsvägscyklister?). Det betyder att det är en ordentlig rusning i början och det är lätt att hamna lite för långt bak i fältet. När det sen blir mer teknisk åkning så märker man snabbt vilka som inte är vana att köra i skogen.
I år får jag starta från fålla 2 och planen är att ha sprättben i starten, gasa ordentligt i slalombacken och sen försöka ta rygg på några snabbingar. Eftersom det är fina motionsspår i början kan man vinna en del på att ligga på rulle.
Min uppladdning började igår med en kort men snabb löprunda (och 14 km transportcykling). Stumnade fint på slutet men var noga med att stretcha ordentligt så kroppen känns ganska fräsch inför kvällens Gästrikecup-tävling. 40-50 tunga minuter strax över tröskeln på en bana jag aldrig kört förut borde göra mig rejält trött. Imorgon blir det vilodag, på fredag tänkte jag klämma in ett grusvägsrally på 90-120 minuter och på lördag ska jag sprätta runt ett varv eller två vid Testebovallen. Men allt beror på hur kroppen känns och hur vädret ser ut.
Förra året körde jag på 2:56:06 och kom i mål som 47:a i H30-klassen. Med tanke på att jag i år är lite bättre tränad och har en bättre cykel, plus att jag förra året ägnade drygt 7 minuter åt att laga en punktering så hoppas jag kunna klättra i resultatlistan om inget oförutsett händer. Ett tufft men ändå möjligt mål är topp-20 i H30-klassen.
Idag körde vi i Gävle Södra IBC igång vår försäsongsträning med ett frivilligt löppass i Hemlingby. Uppslutningen var kanske inte den bästa, bara jag och en kille till, men det var skönt att komma igång ändå.
Jag tränar väldigt mycket på sommaren, men det blir lätt lite enformigt med bara cykelträning. Jag borde löpträna mer och dessa försäsongspass ger mig ett välbehövligt avbrott i allt cyklande.
Det är lite skakigt i truppen just nu med några som flyttar från stan, några som ska bli pappor och några som byter lag. Vi får se hur laget ser ut när serien drar igång, men förhoppningsvis kan vi vara med och kriga i toppen på division 4 även kommande säsong.
Mina återkommande problem med smärtor i benen är troligtvis någon form av nervretning i nedre delen av ryggen eller bäckenet. Närmre ett svar än så har jag inte kommit trots åtskilliga besök hos läkare, naprapater och kiropraktorer.
Att inte veta exakt vad som är fel är irriterande och gör det naturligtvis omöjligt att fixa det bakomliggande problemet. Tills vidare får jag nöja mig med att behandla symptomen. Jag ska därför på besök hos Niclas Carlson idag som förhoppningsvis kan mjuka upp mig lite och rädda min start i Lida Loop på söndag.
Niclas verkar hålla sig uppdaterad med de senaste rönen inom kotknackning, och till skillnad från många andra kiropraktorer tycker han det inte behövs någon vila efter en behandling. Med lite tur kanske jag kan lufta benen lite försiktigt redan ikväll. Hoppas…
Dagens pass startade i dur men slutade i moll. Det började bra – solen sken, temperaturen var behaglig och benen kändes pigga. Frukosten blev kanske inte optimal, men annars fanns det inte mycket att klaga på innan jag gav mig av hemifrån.
Jag har inte kunnat träna på tre dagar eftersom jag drabbades av smärtor i benen när jag löptränade i Tallinn i onsdags. Eftersom jag tyvärr fortsatte springa ett tag efter att smärtorna dök upp så har lårmusklerna varit rejält ömma de senaste dagarna. Nu kändes de dock bättre och jag var väldigt sugen att testa om benen fortfarande fungerade.
Första timmen gick över förväntan! Benen var ordentligt pigga och resten av kroppen fungerade bra. Jag öste på friskt ut till Skutskär och höll nästan 32 km/h i snitt fram till gamla hängbron över Dalälven men kände mig ändå inte det minsta trött.
Trevlig skogsväg strax före Rullsand.
Det fortsatte gå bra hela vägen förbi Gårdskär, Karlholm och Marma även om det blev lite kyligare då solen gömde sig bakom regntunga moln. I Karlholm finns det tydligen inte så mycket att göra. Det enda nöjet tycks vara att kasta upp ihopknutna skor eller handskar i kraftledningar. Jag såg minst två par handskar och ett par skor. Kolla in den här bilden för ett exempel på Karlholms stora nöje.
Efter Marma körde jag Upplandsleden mot Älvkarleby och kände då att det började strama lite i baksidan på höger lår. Det var dock inte värre än att jag i Älvkarleby valde att köra den långa vägen via Åsbo istället för att ”fega ur” och åka raka vägen hem. Så här i efterhand kan jag konstatera att det var ett uselt val.
Upplandsleden mellan Marma och Älvkarleby.
Förbi Dalen och Åsbo fick jag cykla i lätt regn samtidigt som baksidan av låret började göra så ont att jag tvingades stanna och stretcha flera gånger på vägen hem. Dessutom sjönk temperaturen ytterligare så att jag mot slutet började frysa ordentligt både om fötterna och överkroppen. Sista biten från Hästbo och hem kände jag mig verkligen i dåligt skick.
Mitt högra lår känns alldeles trasigt efter dagens tur, och även om jag får en snabb justering av ländryggen (som förmodligen är problemet) så kommer muskeln att vara öm i flera dagar framöver. Ingen bra uppladdning inför onsdagens Gästrikecup-tävling eller nästa helgs Lida Loop.
Plastraketen på ett hygge mellan Marma och Älvkarleby.
Jag har inte så mycket att skriva om, så jag bjuder på några bilder från kvällens utflykt istället. Efter dagens träningspass så tog jag och Kjell Bergman (en annan Ericsson:are från Gävle) en promenad genom gamla stan och åt lite god mat på St. Patrick’s. Jag tror det var första gången jag blev serverad en tallrik mat med ett ljus på. Naturligtvis var det trevligt, men en engelsk pub är kanske inte helt rätt miljö för en ”candle light dinner”.
Grillat fläskkött, tex-mex potatis och lite fräsch sallad
för 110 EEK (~73 SEK). Gott och ganska billigt!
Ett av de större torgen i gamla stan i Tallinn, omgivet på
alla sidor av restauranger och pubar med uteserveringar.
En trevlig gränd, någonstans i gamla stan.
Hotellet jag bor på (Swissôtel) i kvällssolen, fotograferat
från skybaren på Radisson några hundra meter bort.
Utsikt över delar av Tallinn, med strandpromenaden
där jag sprungit två dagar i rad i bakgrunden.
Jag sitter nu på mitt hotellrum och jäser, nyss hemkommen från en riktig festmåltid på Goodwin Steak House som bara ligger 5 minuter från hotellet. Det blev vitlöksbröd till förrätt, filet mignon till huvudrätt och ostkaka till efterrätt. Gick därifrån 850 EEK fattigare (~560 SEK) utan att ha druckit en droppe alkohol. Fast då dricksade jag ganska generöst också, för servicen var precis som maten förstklassig.
Jag är som sagt i Tallinn för att hålla kurs. Kursen är tre dagar lång och första dagen är en systemöversikt och en genomgång av administrationsverktygen. Dag två och tre är det programmering av systemet som gäller (i C#).
Idag har jag pratat i drygt 7 timmar. Det låter inte så jobbigt, men ska man höras måste man tala tydligt och lite högre än normalt vilket ganska snabbt blir påfrestande för stämbanden. Jag är duktig på engelska (blir en hel del sånt både på jobbet och fritiden, plus att jag bott i USA i nästan 2 år), men trots det är det lite extra jobbigt att prata engelska. Summa sumarum så är jag rejält trött i halsen. Försöker just nu kurera mig med lite halstabletter och en massa vatten.
Som grädde på moset är jag dessutom lite trött i benen. Innan maten var jag ut och körde ett pass löpning längs strandkanten. Tråkigt mycket betong och bilar i några kilometer innan jag nådde stranden, men väl där så blev det en riktigt trevlig tur på en asfalterad cykelväg nåt dussintal meter från vattnet. Fick ihop 10.7 km i 4.41-tempo vilket jag är riktigt nöjd med.
Om vaderna inte protesterar alltför mycket mot all asfaltslöpning så blir det ett liknanade pass imorgon också. Man måste ju hålla igång så inte formen smiter iväg.
Efter ett litet ”skutt” över Östersjön befinner jag mig nu i Tallinn. Resan gick helt smärtfritt och tog inte alls speciellt lång tid.
Jag är här för att hålla kurs för några testutvecklare på Ericsson. Det är en kurs jag hållit förut så jag räknar inte med några problem. Det enda som kan sätta käppar i hjulet är sjukdom eller om kursdeltagarna inte kan engelska.
Jag bor på 14:e våningen av Swissôtel i Tallinn, ett riktigt trevligt ställe med fin utsikt, lyxiga rum och nära till det mesta. Här är två bilder från hotellet:
Träningsmässigt så kommer detta bli en ganska lugn vecka. Jag tar vilodag idag för att låta vaderna återhämta sig efter lördagens löpträning och gårdagens innebandyträning. Det var länge sen jag hade sån rejäl träningsvärk som jag har idag. Men träningsvärk är ju bara vekhet som lämnar kroppen, så jag borde kanske vara tacksam.
Jag har med mig löpardojorna och hoppas hinna med att träna två gånger innan det är dags att åka hem igen. Hotellet har ett gym som jag ska inspektera, men vädret ser ut att kunna bli OK så jag hoppas på två löprundor utomhus.
Efter att för andra dagen i rad ha slagit personligt rekord så tror jag prinsesstårtor snart tas upp på WADAs lista över förbjudna preparat.
Precis som igår var jag hem till mamma och åt morsdagstårta idag, och direkt efter tårtätandet blev det en kort sväng till Testebovallen för ett varv på tävlingsbanan. Trots ganska ordentlig träningsvärk i benen efter gårdagens löprunda så lyckades jag putsa mitt personliga rekord med 9 sekunder.
Passar på att bjuda på en toppenlåt med en ganska deprimerande text.
Vilka är det egentligen vi kallar hjältar?